Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1853, sida 1

SAgngn::AWA — Det är för underligt med er, herrar, huru j förälsken er i vissa föreställningssätt och formler, som ni en gång på god tro inhemtat, och till hvilka ni sedermera oupphörligt återkomma. Var så god och säg i så få ord som möjligt: hvad är tendeus-drama? — ÅTendensdramat, liksom tendensromanen, går ju derpå ut, att på scenen eller i romanen, göra en viss politisk eller social åsigt gällande. De äro således i sjelfva verket ingenting annat än dramatiserade eller romantiserade riksdagsfrågor, och detta vet jag ändå ej om det är fullt lämpligt, så stor aktning och intresse jag än eljest har för dylika frågor. — Månne det icke vore rigtigare att fatta saken på ett annat sätt, så som jag nyss nämnde? Att i romanen måla, eller på scenen framställa bilder ur lifvet, med deras skuggor och dagrar, att låta det närvarande framträda i alla dess skiftande gestalter, för att lära tiden känna sig sjelf, och att slutligen låta allt detta mörker förklaras, dessa disharmonier lösas på ett sätt, som antyder en bättre framtid -— detta och intet annat är tendens. Att förbjuda den, är att beröfva konsten all delaktighet i dagens stora praktiska frågor, eller, hvad som är detsamma, det är att förbjuda den att lefva i sin egen tid. Så ungefär fördes en gång ett samtal mellan en författarinna och en recensent. Någon tid derefter råkades de åter: — Nå, nu skall jag säga eder, att vi tänka behandla ett nytt ämne för scenen. Blis ej förskräckt: det är proletariatet. — Nej, i himlens namn! nej! Låtom oss slippa se detta på scenen! Ha vi ej nog att få höras talas derom då vi sitta i vårt hus, då vi gå på vägen, då vi nederlägga oss och då vi uppstå?2 Ar det ej nog att se alla dessa tiggare och barackhjon på gatorna, skola vi nu ock få se dem stiga fram på scenen! Af barmhertighet, förskona oss derför. — Sans chaleur, min vän! Gör er besvär att höra på den här planen, och få se om ni ej skall gilla den! Den i början motvillige åhöraren lyssnade alltmera uppmärksamt. Då han hört allt till slut var han hänförd och utropade, genomträngd af rörelse: — Fullfölj er plan! Den är god och den är sann! Och den skall göra nytta, så vida ej fördomen och egoismen qväft alla bättre känslor hos vår allmänhet. Den sullsöljda planen, den utförda dramatiska taflan kallades: Så går det till hos oss. Hufvudtanken är denna! En rik barnlös köpmansfru upptager ett fattigt, värnlöst barn, af obekanta föräldrar. Detta barn, en gosse, växer upp, blir en vacker och hygglig löjtnant, presumtiv arfvinge till sina fosterföräldrars förmögenhet och förlofvad med en flicka ur de högre klasserna. Genom åtskilliga förhållanden upptäcker löjtnanten sin härkomt, sin fader och sina syskon. Fadren var en förfallen och försupen handtverkare, brodrenen på förderfvets väg stadd gatpojke, systren deremot en ren och oskyldig flicka. Slagtskapets band och känslor kommo i strid med samhällsställningens fordringar. — — —