Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1853, sida 1

— ———77 p———— Linncas och Claras förenade arbete med denna senares nya klädning hade lyckats förträffligt. Den var af ett fint hvitoch blårandigt bomullstyg, äfven hemmaväfdt, men glansadt, så att det nästan såg ut som siden. Den föll i rika veck ifrån den smärta medjan, och i lifvet var den fullkomligt beräknad för de sköna former den hade att innesluta. På Claras bord låg en den allra lilla täckaste halmhatt, prydd med en yppig, frisk törnros med sina blad, väntande att för första gången få taga sin hedersplats på sin egarinnas rika lockar. Det var icke en sådander slughåf, som vår moderna smak anser vara den högsta uppgift af fullkomlighet — dess form var fri som den natur, som till den lemnat materialier, och ett rosenrödt, från dess breda skyggen fritt sladdrande sidenband täflade i sin bjerta glans med den blomma, hvars färg det imiterade. Vid sidan af den låg den välkända florsshavletten, så lätt att den knappast tycktes vidröra bordskifvan, och liksom färdig att flyga. Åar hade Clara sorgfalligt tillstangt dörren, för att ingen skulle öfverraska henne vid toiletten — ett försigtighetsmått, hvilket om sommaren är så mycket mera angeläget, som grundlaggningen till klädseln tillåter vida stör: re liceneer, än under den kalla årstiden.