Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1853, sida 1

remmare måste det bli att rycka upp den. Och du finner väl att du måste det? — Jag finner det, med rysning, nu ... jag har aldrig tänkt deråt förr. Men kan då Gud fatta två mot hvarandra stridande beslut? förr har det synts mig som det var Guds vilja att jag skulle älska Kuno . . . nu säger mig allt att jag måste upphöra att älska honom : hvilket bud bör jag lyda? — Förnuftets, sade komministern, men med tveksam ton. — Förnuftets? . . . men står det icke: hvad Gud förenat, skall icke al menniskor åtskiljas? — Visserligen! men det har afseende på äktenskapet. — Då har jag irrat mig. Jag hade eljest trott, att med denna förening af Gud förstås den rena, innerliga föreningen mellan tvenne hjertan, som känna sig helgade genom inbördes kärlek och genom den gemensamma kärleken till Gud. Lyda då verkligen menniskorna Guds bud, när de åtskilja, hvad han sålunda förenat? Frågan föreföll komministern för klyftig, för att genast kunna besvaras. Han sökte dra sig ur sin kinkiga belägenhet genom att förklara, att med Gud förstods här kyrkan. — Men, sade Clara naivt, hvarföre står det