Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1853, sida 1

— — — — — — — — ————— —— — Lugna dig! sade komministern, i det han vid handen åter reste upp sin dotter. Naturens lagar, sade han, äro starkare än de som stiftas af samfundsförhållandena . . . ingen kan hindra sitt hjertas slag . . . men . . . hvad som i sig sjelf icke är brottsligt, kan bli det, om man icke lägger band på sin böjelse . . om man i stället ger näring deråt .. . och all kärlek är, om icke oren, så åtminstone olycksbringande, om den ej kan beseglas af äktenskapet. — Jag vet det, min far, sade Clara, knappt hörbart. — Du vet det, och har icke genast, då du sornam ditt hjerta slå för grefve Kuno, sökt att draga dig tillbaka! hur länge är det, sedan denna känsla vaknade inom ditt bröst? — åck den är årsbarn med mig sjelf . . . redan som barn var Kuno min beskyddare, mitt stöd . . . när hans syster, fröken Gunilla, misshandlade mig, var det han, som tog mig i försvar . . . alltid har han varit god emot mig . .. ännu ett barn inneslöt jag honom i mina böner . . . jag kan icke tänka mig himlen utan honom . . . och utan honom skulle jorden för mig vara tom. — Årma barn! jag finner alt den kärleken har slagit djupa rötter . . . så mycket smärt