något torkat, men på landsbygden vore man ej så noga. Efter att hafva inveckladt pepparkakorna i ett urrifvet blad af en predikan, stoppade han dem i bakfickan på sin bonjour, och begaf sig ned i trädgården. Flickorna sågo knappast upp ifrån sin söm, då han inträdde i bersåen, mera än som var oundvikligt för att besvara hans helsning. — Ett vackert väder i dag, mitt herrskap. — Jaa. — Undrar just om det inte skall bli regn i morgon? Flickorna sågo ett ögonblick upp åt himlen, och tycktes undra likasom magistern. — Bara det inte blir regn i öfvermorgon, för då skall jag fara. Clara kastade på honom en blick, som man lika väl kunde ta för så snart! som inte förr! Hon inskränkte sig likväl till ett åh! Imellertid hade magistern ur sin bakficka praktiserat talismanen. — Får jag lof att göra mig näsvis och bjuda? sade han, i det han lade de fem eller sex pepparkakorna på bordet. Flickorna vexlade en blick, och Linnea tog ändtligen med yttersta fingerspetsarne en pepparkaka, af hvilken hon bröt halften och gaf Linna. — Det var inte meningen, — sade magi