hjerta sörut sastadt — nå val! så sick man soga sig i omstandigheterna. För att vinna ändamålet, var Linnåas aslagsnande till att börja med absolut nödvändigt. Väl var för detta icke illa planeradt, men det berodde dock på den beslutsamhet komministerfrun kunde ega, att sätta det i verket. lmellertid, för att icke röja sig, var det nödvändigt att magistern emot henne iakttog all artighet, och så mycket nödvändigare, som att stöta sig med Claras intima vän vore detsamma som att stöta sig med henne sjelf. Hur det var, befann sig magistern i förlägenhet, nu då han borde gå att uppsöka de båda unga flickorna. Väl låg hans hår i fullkomligt god ordning, väl voro hans stöflor så blanka som det af sockenskomakaren i Kuddby använda lädret kunde tillåta, och väl tyckte han att den nyss vända bombasinsrocken borde göra effekt, men det var dock ett visst något som tillbakahöll honom. En talisman egde han dock, som han ansåg osviklig. Han hade den ännu uppe i sin kappsäck. Det var några pepparkakor, som han vid resan genom Linköping köpt, och då deribland befann sig en sådan under form af ett hjerta, så hade han ju deri redan en tolk af sina känslor. Han gick upp på sin kammare för att hemta sin talisman — pepparkakorne hade ty värr