stern. — Mamsellerna skall vara så goda och ta alltihop. Men får inte jag lof? — sade han, i det han tog hjertat och sirligt räckte Clara. — Det är just ämnadt för mamsell. Clara rodnade och tog emot hjertat. Magistern ansåg detta som ett godt tecken. Vid det magistern räckte fram sin hand emot Clara, morrade lilla Trogen, som låg i hennes knä. oc Tyst lilla Trogen! — sade Clara, i det hon bröt ett litet stycke af hjertat och förde det ned till Trogens mun. Men Trogen tycktes icke ha aptit på pepparkaka. Han vände sig blott om, och lade sig åter i :ring, med nosen instucken under fötterna. Kanske hade icke Clara tänkt på att hon skulle stöta sig med magistern, då hon på det viset handterade hans gåfva, som han trodde hon skulle förvara som en relik. Magistern kände att han såg flat ut — en obehaglig känsla serdeles när man befinner sig midt emot ett par unga flickor, och utan giltig förevändning att undkomma. Ju mera han arbetade på att få tag i något samtalsämne, ju mera tycktes alla sådana aflägsna sig. Han måste således moltiga och — snusa. Clara å sin sida fann det mindre skickligt att icke visa sig artig mot husets gäst, men äfven hon kun: de omöjligen hitta på någonting att saga ho