Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1853, sida 1

re Gud, som vänder på de doödligas öden! detta skall du icke tillåta . . . din högra hand hvilar under mitt hufvud, och din venstra arm omfamnar mig . . . du slår mina fiender ned och kommer dem på skam som mig förfölja . ja du Gud som hafver barnen kär ... Magistern, som rätt icke visste vidare hvad han skulle säga, sjönk hastigt tillbaka från den högtidliga ställning han nyss antagit, och lutade sig öfver bordet, hållande ena handen ösver ögonen, liksom vore han försänkt i en tyst bön. Komministerfrun var rörd. — Ack ja, du min milde herre och frälsare! vaka öfver det arma barnet att hon inte faller i satans garn, men ifrån jordens jemmerdal, må vandra till din fröjdesal! — Amen! sade magistern, i det han knäppte ihop sina händer. Klockan i vägguret slog i detsamma 9, och komministerfrun erinrade sig, att hon redan försummat en timma, som hon bordt sitta i väfstolen. Men magistern, som gerna ville taga notis af det Bäckska boets ställning, fann tillfället nu alltför lämpligt, för att släppa det ur händerna, och komministerfrun, som i allmänhet var litet fallen för att skryta, och allraheldst nu, då hon trodde sig ha en blifvande svärson för sig, ville visa boet i så mycket som möjligt fördeladtig ställning, ansåg än