Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1853, sida 2

— Sofva! tycker du det! så här dags! åh nej, kära Petter! — Röding hade detfa romantiska förnamn — de ha redan varit uppe sen klockan sex. — Såå! det kan jag säga... lägga sig klockan emellan tu och tre, och stå upp klockan sex . . . det är raskt, det. — Lägga sig mellan tu och tre: hvad menar du med det? de gingo ju och lade sig vid samma tid som vi i går, vet jag . . . klockan var väl knappast half tio. — Jag måtte väl ska tro mina ögon åtminstone. Klockan var bestämdt emellan tu och tre då jag såg dem komma hem från gårdssidan till . . . solen höll just på att gå upp, så det var inte mörkt. — Det måste du visst ha drömt. — Drömt! åh nej! så vida jag inte också öppnat fönstret i drömmen, för det stod ganska riktigt öppet då jag vaknade andra gången, och det vet tant det inte gjorde när vi hade lagt oss i går. — Nå jag får väl lof att tro dig då; men det förundrar mig, för de ha ingenting talat om för mig. — Hm! de hade kanske sina skäl. — Hvad skulle det vara för skäl? om också så varit, så hade det väl ej varit något farligt utiet.