Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1853, sida 2

tre upplysning och takt, att vid hvarje klander, riktadt emot någon bestämd person, likasom vid hvarje företag, som råkar att komma i konkurrens med ondra intressen, skrika om afundsjuka. Detta, om också endast tjenligt att uppegga passionerna och sprida misstroende och hat enskilde medborgare emellan, kunde likväl mindre betyda — åtminstone skulle icke vi derföre sysselsatt oss dermed; — men för att förstärka effekten och, likasom för att gifva sig sjelf tonen af en fördomsfri och opartisk betraktare, har man företagit sig att tillägga epithetet: den svenska afunden. För att kunna visa sin harm emot en tillfällig motståndare, drager man icke i betänkande att fläcka sin egen nationalitet; för att kunna nedsätta en personlig ovån, blyges man icke att nedsätta hela sin nation. Detta oskick står i sammanhang med den ljumhet för fosterland och nationalitet, som hos oSs är så allmän, eller åtminstone synes vara så allmän; ty vi tro att den är störst bland dem, som mest föra ordet; men det går för långt, för att längre kunna fördragas af dem, som ännu hafva någon känsla för det svenska namnets anseende. Om i ett sällskap af bildade män, man funnit det ändamålsenligt och vackert att anslå en viss summa till en fond för något speciellt syfte, men en ledamot af samma sällskap hyser en annan öfvertygelse och djerfves uttala den, så mötes han straxt med det tillmälet: det är den svenska afunden, som talar! — Det gör ingenting till saken, att han, likasom hvar och en annan af sällskapet, har lika mycken och lika liten nytta deraf, om penningarne hvila uti den ena eller andra kassan. Hvad göres undersökning behof, när man har ett så vigt argument att tillgå? — Om några aktningsvärde män föreslå en bre öfver en ström på ett ställe, och en annan lika hederlig man proponerar dess anläggande på ett annat ställe samt energiskt söker genomdrifva denna sin åsigt, så är det naturligtvis icke af olika öfvertygelse, utan endast af afundsjuka. Om några kapitalister, som hafva svårt att få sina penningar väl placerade och dessutom inse nyttan af en mera tidsenlig bankorganisation, än den riksbanken eger, slå sina hufvuden ihop och stifta en enskild bank, med större kapitaltillgångar och en mera omfattande rörelse, än våra äldre bankinrättningar, så är det af afundsjuka emot privatbankerne, emot riksbanken och Gud vet knappast hvad, som de göra det; och om en tidning deremot tager till orda och med nagon ifver söker visa, att de uppgjorda bolagsreglorne innefatta betydliga fel, så är det åter den svenska afunden, som grasserar, men nu emot handelsbanken. Om ett par ångfartyg med ansenlig vinst bedrisva trafiken emellan 2:ne städer, och ett 3:dje, som saknar sysselsättning eller icke är i tillfälle att erhålla någon fördelaktig resetour på andra ställen, skulle vara så närgången att tränga sig in på de förras väg, så är det naturligtvis icke af loflig köpmansspekulation, utan blott af den fördömda svenska afunden, som icke vill låta andra förtjena något i fred. — Med ett ord: afundsjukan är allt, allt annat är intet. Snart äro väl afven stolder och lå gersmål endast foster af ren afundsjuka! — Det är pressen, som till en stor del bär skulden för detta oskick; ty det tillhör den att icke nära och fortplanta de afarter och missbruk, som från fördersvade individer eller usla samqväm göra sig väg till det offentliga. Må den då icke blott rena sig sjelf, utan äfven söka rätta och tillbakavisa denna osed. Det är icke sannt att svensken är mera behäftad med detta lyte, än hans grannar af samma stam, och det skulle icke vara svårt att bevisa, det han är det mindre än t. ex. fransmän, tyskar och polackar. Vi fråga då, om det höfves oss svenskar att sjelfve påbörda oss detta fel? Skola vi sjelfve smida vapen åt våra fiender? — Om man finner sig befogad att kalla sin ovän en afundsman rätt och slätt, skulle icke detta kunna vara tillfyllestgörande, och är det verkligen så nödvändigt att tillika påstå, utt det är den svenska afunden, som regerar honom? — Vi kunna icke inse att en dylik beskyllning blir, genom detta epithet, på minsta sätt mera öfvertygande. Våra läsare täcktes ursäkta denna långa digression, hvilken blifvit föranledd af den oväntade företeelsen att äfven en vetenskapsman kunnat nedlåta sig till detta missbruk, blott för att gifva luft åt sin lilla, individuella harm. Vi återgå nu till sjelfva saken. Om vi söka göra en sammanfattning af hr Svanbergs vidlyftiga framställning, så vidt den rörer ifrågavarande ämne, hvad har han bevisat? Han har förfäktat den kemiska vetenskapens nytta, hvilken ingen bestridt och hvilken man aldrig kunnat sämre se till godo, än då man fastläser det kemiska studiet vid en småstad; han har påstått att det stora kemiska professionshuset uppbygges i Upsala, emedan han icke tror att universitetet kan flyttas under nårvarande generation; han har beskrifvit huru kostnadsförslag och byggnadsplaner gått fram och tillbaka emellan konsistorium och regeringen, hvilket hvar och en visste förut, huruledes arbetslokalerne i den nya byggnaden blifva mindre än i Giessen (om äfven bostållslokalerne blifva mindre har han förgätit att upplysa); och han har slutligen försäkrat att endast Lillasinnade och afundsjuke kunna klandra de Upsaliensiska byggnadsföretagen, samt att han allt framgent kommer att, på lika sätt som nu varit fallet, hafva vetenskapens mål i sigte. — Se der i sammanhang heta hufvudinnehållet af professorns genmäle; vi fråga nu: Var det detta, som skulle bevisas, var det härom fråga var? Vi hade yttrat, att Upsala akademi på sin närvarande plats förer ett vegeterande, ofruktbart lif, samt icke i