Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1853, sida 1

———— ——— ——— — — det ej vore så illa om gubben låge i grafven, sör att sjelf så trada till bostället. Röding hade lagt bort det skämtsamma i den ton, som för öfrigt var hos honom vanlig. Han ansåg mera lämpligt för de planer han förehade, att iakttaga en viss högtidlig sinnesstämning, hvartill han fann sig ega så mycket mera anledning, som han trott sig finna, att hans qvickheter ej riktigt velat slå an på Clara. Detta kom ock så mycket bättre till pass, som komministern sjelf, efter den nyss gjorda upptäckten, alldeles icke var stämd för det skämtsamma, men i stället inträdde en stelhet, som icke var mindre besvärlig. Komministern nödgades söka efter orden, när han samtalade med sin gäst, och förhållandet emellan dem kunde på intet vis anses förtroligt. Komministern svettades, då han tänkte på att han hade att uthärda tre hela dagar på detta sätt, och det behöfdes hela hans humanitet, för att dölja sitt misshumör. Ändteligen kom middagen och gjorde en liten diversion. Komministerfrun hade bullat upp med hvad huset bäst förmådde, och hade den hugnaden att se sin måg in petto ta rätt ansenligt för sig. Men också lät man maten i ordets egentliga mening tysta munnen, ty nästan det enda som afbröt tystnaden var Rödings tidt och ofta upprepade komplimanger