af den alskliga Agraffine. Hon spelade ock hennes rol med smak, känsla, lislighet och sanning och utgjorde i det hela ljuspunkten i skådespelet. Men mille F. — vi tillåta oss att gifva den unga, lofvande skådespelerskan detta vänliga råd — bör gifva akt på sig, att ej salla ur sin rol. Det går ej an, att efter en scen af stark pathos, stå indiflerent. Utan att framLJ stå med den ansträngda uppmärksamhet, som t. ex. hr Pettersson understundom ålägger sis, måste man följa med hvad som säges, afven då man står såsom tredje person. Petta kan ske utan starka vridningar med händerna, utan allekterade rörelser, utan stirrande blickar, blott det går inifrån. Vi veta alltför val att denna uppgift icke är lätt, men derföre är ock skådespelarens kall en konstnärs, som skall öfvervinna hinder och sträfva till fullkomlighet. Liksom hvarje annan konstnär bör han i främsta rummet studera naturen och vara sann. Man bör ej tro, att scenen fordrar en särskild deklamation, särskilta gester och en annan hållning än det verkliga lifvet. Tvertom är det det sednare, som på scenen skall framträda, dock icke i sin platthet — såvida det ej är fråga om en komedi — utan i sin högre och renare form. I afseende å mille Ostersson, hvars vackra figur bör erkännas, beklaga vi hennes oförmåga att maskera sig någorlunda lyckligt. be sotstreck, som skulle göra hennes ansigte äldre, visade sig helt enkelt såsom sotstreck och intet vidare. Men man är ju ej gammal blott för att man är smutsig i syna. Hr Andersson hade hvad på honom ankommer, genom (lera nya och ganska dyrbara kostymer, sökt göra pjesens utförande någorlunda värdigt. — Att rumdekorationerna och möblerna föga motsvarade det kejserliga palatsets fordringar, var icke hans fel, utan theaterns, hvars ressursser i afseende å dekorationer och möbler måste vara ganska små. I afton gisves kusinen eller ett Studentäfventyr, hvilken för publiken bör äga ett intresse deri att författaren tillhör detta samhälle. Denna representation lärer bli hr Anderssons sista här för denna gång. RT TE ÄiC VW FF