Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1853, sida 1

sökte. Man skulle kunnat lägga det Sven till last såsom en brist på samvetsgranhet, att han visade Linna företrädesvis en uppmärksamhet om hvars rätta betydelse det vore lätt att miss: taga sig, om icke dagliga erfarenheten visade, att sjelfva godbjertenheten icke tager i betraktande hvad den genom sådant kan göra för ondt. Sven hade sålunda, genom de små omsorger han visade Linna, icke för afsigt annat än att visa sig tacksam och i sin mån göra henne lifvet behagligt, men utan att han visste det, hade Linn6a fastat sig vid honom, och när hon ändteligen upptäckte att det var för systern och icke för henne sjelf som han egde böjelse, var det redan för sent att helt och hållet utplåna det intryck han gjort på henne. Och det måste smärta henne så mycket mer, som det var en syster hon hade till rival; det var med en viss blygsel hon erkände att denna var henne öfverlägsen i behag, och att det således varit dåraktigt att inbilla sig att hon sjelf, den ofärdiga, vanlottade, kunde finna ett rum i hans hjerta. Detta förhållande var så mycket mera obehagligt och smärtsamt för Linna, som hon icke kunde anförtro det åt någon, eller så godt som nödgades att behålla detsamma som en hemlighet för sig sjelf. (Forts.)