tillverka mera bränvin än de stora konsteller ångbrännerierne. De många små brännerierna göra dessutom den mesta skadan, derigenom att deras bränvin är öfverallt till hands i bondstugorna och sprider sålunda den olycksbringande drycken och fylleriet öfver hela landet. Då bonden tillverkar bränvin hemma, måste han dagligen traktera alla tjenare, och vanan vä1er snart till missbruk. Om man nu med anledning af det anförda, och för att erhålla ett ungefärligt begrepp om Sveriges stora förlust genom husbehofsbränningen, antager och besinnar, att per medium 3 millioner tunnor spanmål eller deras motsvarande värde 41, 150,000 rdr (kanske mera om spanmålen blifvit såld utrikes) årligen blifvit förstörda till bränvin Sedan 1809, och man multiplicerar samma summa med 44 år, så lärer äfven den mest stenhjertade och minst fosterlandssinnade ändock med häpnad nödgas finna, att på sagde tid icke mindre än omkring 1,837,000,000 rdr rgs blifvit högst oförståndigt bortkastade, blott för en liten onaturlig retning i strupen, som menniskan icke behöfver. Några hundra millioner mera eller mindre ursäktar icke husbehofsbränningens skadlighet. Hvilken arm har strapserat mera och slagits bättre än Gustaf Adolfs många års krigare, ehuru den tiden icke fanns tecken till bränvin. Sannolikt har ingen nation så mycket arbetat på sin egen skada, och alla Sveriges krig tillsammans ha troligen icke kostat så mycket som den så kallade husbehofsbränningen och det deraf förorsakade bränvinsmissbruket. Huru rikt, sedligt och välmående skulle icke Sverige nu kunnat vara, om samma spa nmålblifvit såld till andra länder, och om så mycket penningar blifvit importerade och använde till nyttiga företag i stället för att folket af det myckna bränvinet blifvit utsuget och förslöadt, och Sverige af sin modernärings stora öfverskott endast skördat osedlighet, tiggeri, laster och brott, som nu tvingar till kostsam fattigvård och fängvård, och ändock daglig osäkerhet för tjufvar, rånare och mördare. Hvad skola våra efterkommande och andra nationer säga om en sådan hushållning, och likväl är det svenska nationens egna ombud, som icke bättre vårdat fäderneslandet och det allmänna bästa. Man förundrar sig och klagar öfver pauperismens myckna tilltagande; likaså öfyer de många och stora arrestbyggnaderna och korrektionsinrättningarnes kostsamhet; man häpnar öfver fångarnas nuvarande stora antal, hvilka ökats till nära lika många som hela den indelta armån, då de förr voro en obetydlighet; man ser i justitiestatsministerns underdåniga berättelser, att bränvinet är orsaken till de flesta brott; och i fångvårdsstyrelsens utlåtande, att bränvinet föranleder till en stor del af arbetsklassens uselhet och förfall; men sjelfva grundorsaken till allt detta har dock ingen nhittills behagat utreda och uppgifva. Det är dock nu af ofvanstående uträkningar och uppgifter synbart, att då så många brännerier påtruga en ringa solkhop icke mindre än 54, kanske 60 millioner kannor bränvin årligen, och större delen af betalningen derföre lockas ur den obemedlade klassens fickor, ty det är ju svenska arbetsklassen som förtär det mesta bränvinet, så måste en stor del deraf blifva försupne, utarmade och slutligen olycklige. Jag har under en lång lefnad med egna ögon sett mycket i den vägen. Jag har såsom landthushållare i 30 år, (och utan att tillverka bränvin, vunnit mera ren behållning än kanske de flesta bränvinstillverkare) sett flere, i början välmående bönder och stortorpare supa sig till tiggare och fattighushjon. Jag har ofta erfarit, att en mängd årstjenare och legosolk burit större delen af deras löner och dagspenningar på krogarne, äfven stulit för att få bränvin, till och med hustrur och stattorpare bortbytt staten, eller sålt maten för bränvin, sedan gått nalsnakna och svultit med barnen, derefter kifvats, svurit och slagits sinsemellan, och i nöden begått hvarjehanda olagligheter. Barnen som dagligen se, höra och uppväxa i sådana stugor, träda snart i föräldrarnes fotspår. Förmaningar verka nästan aldrig på sådana menniskor. Flera hafva 1 fyllan och villan kört ihjäl sig. Förmodligen tillgår ungefär på samma sätt i de flesta svenska landsorter, efter klagomål och brott höres från alla håll. Är det då underligt att pauperismen tilltager och att fängelserna fyllas? ————L rv —A——