Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1853, sida 3

en straxt bredvid ke, att de icke v han, sedan sjörhå på något afstånd, ust dess de ingått uti en cigarr-butik å Apotheksgatan, då han tillkallade polis, som grep gunstig herrarne i en källare strax dervid och uppförde dem till polisvaktrummet. Vid der anstäldt förhör vidgingo de väl att deinnehaft och vexlat en 50 rdr rgssedel, men att de hittat densamma; och då Anders Andersson kort förut anmält sin förlust samt uppgifvit att han förmodade det denna skett å platsen utanför Götha källare, erkände Johannes Andersson att han hittat plånboken med ifrågavarande sedel derstädes; detta likväl sedan båda uppgifvit om åtkomsten af penningarne, att de fått dem af en person vid namn Samuel å sjömanshuset dagen förut. Plånboken hade Johannes Andersson sänkt i vallgrafven utanför stora torget, der den på hans anvisning sedermera uppfiskades. I går hölls undersökning härom inför poliskammaren. Johannes Andersson vidblef sin uppgift att han hittat penningarne utanför Götha källare och att han, förledd af den andre kamraten, kastat plånboken i vallgrasvon. Såsom skäl för sitt mindre redliga försarande med hittegodset uppgaf han, att han ,icke visste bättre i sin enfald. Carl Börjesson förnekade all vidare delaktighet i affären, än att han åtföljt Johannes Andersson till torget och der endast varit honom behjelplig i uppköpet af klädespersedlarne. Sedan bonden återfått sina penningar och plånbok samt poliskammaren tilldelat gårdfarihandlanden en belöning för den lemnade handräckningen åt polisen, remitterades målet till rådhusrättens 2:dra afdelning, och förklarades de tilltalade skyldige träda i häkte; Carl Börjesson blef likväl en stund derefter stäld på fri fot emot anskaffad borgen. — Slagtaremästaren Carl Peters var i går uppkallad till poliskammaren i påstående om ansvar å honom för det han låtit drifva flera oxar från sitt bem till slagthuset bakom länshäktet, utan att oxarne varit försedde med bindslen och hvaraf den olyckan inträffat att en af oxarne, som förmodligen anade sitt blifvande öde i slagthuset, skiljt sig från sällskapet och i vildaste fart rusat öfver trädtorget, der han med sådan våldsamhet kullkastat förre hussaren Ekedahl. att låret å honom blifvit afbrutet, och bonden Hans Larsson från Walda socken, att denne blifvit liggande sanslös å gatan, af ett hårdt slag i hufvudet. Peters förklarade att det alltid vore brukligt att drifva oxarne lösa till slagthuset och att några olyckshändelser deraf tillförne ickel inträslat. Ifrågavarande oxar påstod han vidare, hade icke låtit leda sig med något bindsle, emedan de voro unga och otamda. Någon olycka skulle icke heller denna gång hafva uppstått, om icke efter hvad han sedermera berättelsevis fatt höra, vid det oxarne passerade länshäktet, den derutanför posterade artillerist hade med sabeln tilldelat oxen ett hugg öfver nosen, hvaraf denne förmodligen blifvit skrämd och uppretad. Hans Larsson var närvarande och syntes mycket svag, hvilket, enligt hans egen uppgift, vore en följd af slaget. Det upplystes äfven, att Ekedahls lif lärer sväfva i fara dels i följd af benbrottet, och dels af annan äldre åkomma, eller sjuklighet. Peters, hvilken väl icke ansåg sig vara någon hvarken direkt eller indirekt orsak till olyckshändelsen, förklarade sig dock villig med en liten penningeersättning godtgöra Hans Larsson för hans lidande och uppehåll här i staden. Målet uppsköts härefter till annan dag för vittnens inkallande. i er stadde, hvarföre A misstangsnat sig, följde efter dem