Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1853, sida 1

kommit öfver till Bjöorkudden, derför höll hon honom räkning. Den derigenom ådagalagda timidit ursaktade i hennes ögon fullkomligt hans alltför stora dristighet dagen förut — och hvad ursäktar för öfrigt icke ett älskande hjerta? Clara hade ej kunnat afhålla sig att skratta vid modrens yrkande på begagnandet af den af henne föreslagna kuren; hon hade gjort det till en del af naturlig böjelse, men mest för att kachera sig. För att lörkorta dagen, som syntes henne oändligt lång, arbetade hon ifrigt, men uppsökte åt sig ett arbete, som tillät henne att ej gå ifrån det rum, der Reinius jemte de andra uppehöll sig. Tanken på möjligheten att talet ännu en gång kunde falla på Kuno, höll henne qvar, och det likgiltigaste i denna väg fick för henne en stor betydelse. Hon hade med det grofva blångarnslakan hon höll på att fålla satt sig vid ett fönster åt sjösidan till, och ingen må förtanka henne, att hon mera såg utåt sjön, än på det arbete hon hade för händer. Men hur hon såg och såg — den älskade såg hon ej. Det led redan starkt mot solnedgången, skuggorna bredde sig ut öfver sjö och land, öfver vestra horizonten gjöt sig en mild purpurglans — snart skulle de aflägsnare föremålen ej vidare kunna urskiljas. Myggorna dansade i talrika flockar, och mången af dem gjorde sig ej samvete af