Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1853, sida 1

kommenderande detta som ett godt medel att hålla ifrån sig myggen. Aftonen var en den herrligaste man kunde tänka sig. Clara hade slutat sitt arbete för dagen, och tog sin halmhatt för att följa med pappa — ty mamma kunde efter vanligheten ej förmås att gå utom knutarne, eller åtminstone längre än till gårdsgrinden. Man begaf sig den lilla smala vägen utefter sjön, der på ena sidan videbusken doppade sig i vattnet, och på den andra unga björkar, aspar och alar blandade sig med nypon och hasselbuskar. Naturen stod i sin högsta fågring, allt hvad blommor hette stodo i sin högtidsdrägt, och det angenäma doftet ifrån dem, i förening med det aromatiska från honungsdaggen, simmade i luften och berusade sinnena. Svärmar af ekoxar surrade under ekarnes kronor, torndyflarne brummade under sin blinda färd. Intet tycktes hafva behof af sömn denna qväll — klädran, trasten, vakteln, hämplingen — alla tycktes ännu hafva något att förtälja om deras hjertans qval, och läto höra sig från när och sjerran. Sjöns spegel var så lugn, att den minsta mygga förmådde slå ringar derpå, då hon nuddade vid densamma. Sjelfva aspen hvilade. — Nå minnsan tror jag inte att broder Floren kommer der med de sina! — sade kom: