Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1853, sida 2

första gången var Clara försatt i nödvändighet att taga sin tillslykt till en osanning, för att maskera ett förhällande: hon förklarade nemligen på modrens sräga, om hon ej snart skulle göra sig i ordning att sara öfver till Ragnarsborg, att hon numera trodde sig hafva lärt allt hvad hon kunde behöfva af trädgårdsskötseln, att det väl vore tid att hon äfven hemma sökte göra nytta och draga parti af sina förvärfvade kunskaper, att hon fann tiden att börja dermed så mycket mera lämplig nu, som i anseende till det dagen förut fallna ymniga regnet det knappast ändå funnes nog händer för att lägga vid verket. Der uppe voro de många nog ändå, sade hon, och man skulle troligen icke sakna henne. Den suck Clara vid dessa sista ord drog, märkte ej föräldrarne, utan prisade blott sin dotters barnsliga ömhet, som icke tillät henne att låta sina föräldrar ensamma bära tungan af arbetet. Detta beröm kostade kanske på Clara mera än om hon fått bannor, ty hon var för finkänslig att icke erfara den inre förödmjukelse ett oförtjent beröm medför, helst då man genom eget förvållande framkallat det. Nästan intet i Claras väsende förrådde den strid, som föregick inom henne. Det hade behöfts en skarpare blick, än den Claras föräldrar egde, för att se, att den glädtighet hon