Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1853, sida 1

Dock, ännu några minuter, och han såg äfven henne. Skulle han lägga bort kikarn? Clara tvättade sig, sin hals, sina skuldror, sitt anI sigte. På närmare håll skulle han ha sett, att det var med sina ögon Clara mest sysselsatte sig. Och så förgråtna som de voro, hur behöfde de ej att uppfriskas af det klara vattnet, för att ej spåren efter tårarne skulle vara allt för synliga? men detta föll icke Kuno in. u kommer hon snart, tänkte Kuno, och drog I sig tillbaka från fönstret. Men Clara kom ej. Efter en stunds orolig väntan såg han henne gå åt trädgården för att förena sig med de andra. Han trodde sig förmärka hur hon med en ovanlig häftighet kysste sina föräldrars händer, nu då hon helsade dem god morgon. Klockan i vägguret slog redan sju, och ännu låg Kuno i fönstret, i fruktlös väntan. Det gick ej an, att han lät vänta på sig längre der nere; han gjorde våld på sig, och begaf sig utför trappan. Men under detta påtrangde sig honom en tanke, som förskrackte honom. Männe hon känner sig förolämpad? var den sråga han gjorde sig, och på denna fråga hörde han inom sig allt högljuddare ja! Vid anordnandet af arbetet var han tankspridd, föregaf hufvudvärk, och begaf sig åter upp på sitt rum, så fort han kuude. Klockan