vara sörsmädd — hvarför skulle ej då Clara kunna förlåta Kuno hans djerfhet? hennes känsla adlade denna djerfhet till förtjenst, under det att hennes förnuft förebrådde henne ensam den oförsigtighet hon begått. Så anklagade hon sig sjelf ensam, och när hon slutligen sent på natten kastade sig på sin bädd, icke för att hvila, ty i det upplösningstillstånd, hvari hon befann sig, hade hvilan ändå ej infunnit sig, utan på det man icke om morgonen skulle se att bädden var orörd, så lemnade hon först ett fritt lopp åt sina tårar, och döljande sitt ansigte i hufvudkudden, som hon konvulsiviskt hade fattat med begge sina händer, höllos hennes snyftningar för ögonblicket tillbaka af ett: voh, jag är förfärligt olycklig !