Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1853, sida 1

man ens skulle kunna hinna sram till Ragnarsborg innan ovädret bröt ut — Clara gaf alltmera vika för den tanken att i detta ögonblick dela ljuft och ledt med Kuno, och att säga sanningen var hon icke mindre enthusiast för det skådespel som väntades, än Kuno sjelf, hvarföre hon, med kanske mindre uppriktighet än som vederbordt, yttrade en förmodan att det väntade ovädret torde uteblifva, och tillkännagaf sin önskan, att, då man ändå nu vore så nära, få bestiga berget för att få njuta af utsigten, hvilken af Kuno beskrefs såsom utomordentligt herrlig. De beträdde således den af Kuno väl kända gångstigen; den var besvärlig att vandra, ty här och der stängdes den af vindfällen, skogen, som här ej ännu rörts af någon yxa, fick dö en naturlig död, af ålderdomskrämpor, det var så godt som ett nät af grenar och buskar, och då man här och der hade att klättra uppför nästan lodräta bergväggar, ökades vådan af det för fötterna nedrasande gruset. Men Clara lät ej detta förskräcka sig, utan, en icke förklemad landets dotter, följde hon sin ledsven med gazellens vighet, då och då likväl tagande hans hand, för att med så mycket mera snabbhet och säkerhet komma förbi de mera farliga ställena. Väl klappade hennes hjerta af räddhåga, då hon kastade blicken tillbaka i bråddju