Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1853, sida 2

———————5——— a—U— ———— Efter omkring en half timmes vandring hade man anländt till den lilla kojan, der den sjuka qvinnan bodde. Komne nära intill stugan, stannade de på en gång begge, lyssnande. Der inne hördes en röst, väl svag, men tydlig, halft läsande, halft sjungande: Min själ skall losva Herran, Min tunga prisa skall hans namn: Han är från oss ej fjerran, Han räcker oss sin hulda famn. Han hörer våra böner Och helar all vår brist, Oss med sin nåd bekröner Och frälsar oss förvisst. Vår ungdomstid han mättar Med glädje utan tal, Och ålderns börda lättar Och hjelper oss i dödsens qvai. Således N:o 16 ur vår svenska psalmbok. Det gjorde ett djupt, ett heligt intryck att här i den ödsliga skogen liksom ur en graf höra en röst, som dock genom sin frimodighet och fromma förtröstan vittnade om, att den lofsjungande hade ett gladt och förnöjt sinne, och icke bäfvade för flyttningen till den ännu mera egentliga grafven. Hur mången rik, på fin ejderdunsbädd, uppvaktad af en talrik betjening och vårdad af ett halft dussin kolsulterande läkare, skulle ej ha velat byta med den