Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1853, sida 1

dikesrenen såg man spaden öfvergifven af gräfvarn, som släpat sig till närmaste träd, för att derunder söka skugga, och de, som icke pligten tvang att arbeta ute på fältet, sökte att i sina rum genom nersäallda rullgardiner och väl tillstängda fönster och dörrar förskansa sig mot den påträngande hettan, hvar och en i den möjligast lätta drägt, öfverlemnande sig åt det, som här var det enda, som återstod att göra — att göra ingenting. Clara hade denna dag, den första på fyra eller fem veckor, försummat att infinna sig vid det vanliga trädgårdsarbetet på Ragnarsborg. Ehuru Kuno väl kunde inse orsaken härtill, hade han likväl hela dagen varit otålig, ty hans tankar voro nu denna enda: Clara; hans längtan en enda: att få vara henne nära. Men klockan var redan 5 på eftermiddagen, och ännu hade han ej sett den lilla ekstocken sättas ut från Björkudden, ja knappast hade han med sin kikare kunnat upptäcka en skymt af den älskade. Ändteligen syntes der nere en lesvande varelse; det var gårdsdrängen Nils, som närmade sig sjöstranden, der han lossade fästet på ekstocken, och lade årorna i ordning, och kort derefter upptäckte han Clara, som tog samma direktion, bärande någonting i handen, som man på närmare håll skulle funnit vara ett litet lerkrus, öfverhöljdt med en pors