Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1853, sida 1

hvad inspektor Åkerfalt upplyste mig om, läara dessa penningar användas att uppfostra en ung gosse, som skall vara inackorderad här någon stans i församlingen. Herr Linjal bara rodnade, men teg. Ar det förhållandet? sade Kuno. Ja, sade herr Linjal, med en mine midt emellan syndare och martyr, och var just i begrepp att lägga handen på bröstet, för att bedyra sin oskuld, då i detsamma Kuno inföll: Det är utan tvifvel mycket vackert, att, då man sjelf knappt har sitt dagliga bröd, sträcka sin omsorg äfven till behöfvande likar, och man kan i sådant fall väl knappast bättre använda sina penningar, än att genom en god uppfostran, som man ger fattiga barn, väpna dem mot de faror, som de en sådan förutan skulle i en framtid gå till möte; likväl då, som sagdt är, man icke egentligen har råd till sådane uppoffringar — och för herr Linjal måste fyratio riksdaler om året vara en uppoffring — torde det vara skäl att öfverlemna sådane omsorger åt dem som hafva bättre tillgångar — för dem är sådant en skyldighet, som de ej kunna undandra sig, och jag lärer väl knappast behöfva säga mera, för att herr Linjal skall förstå, att jag önskar öfvertaga den der lilla utgiften, så att herrn får sina qvartaler ograverade.