Gymnastiken! och jag är långt ifrån att underkänna dess värde. Likväl, tillåt mig att tvifla, att den kan göra allt. Det är ett infall — var god och följ mig till detta fönster ! Fru Åkerfält steg opp och gick till fönstret, der Kuno ställt sig. Han fortfor: Se på denna unga hästen, som dansar der nere på ängen! skulle man icke tycka att hvarje åder spritter af lif och fröjd? Han ser stark ut, hans lemmar äro välformade — men hafva de blifvit det derigenom att han nyttjat gymnastik? Fru ÅÄÅkerfalt skrattar och tänker: men en häst har ju ingen själ! låt vara! man har ju också inte endast kropp! vore det förhållandet, så skulle han ej röra sig ur stället — han vore då dåd. Och är det inte just denna förening af själ och kropp, som är hvad vi kalla lif? Utan tvifvel skall fru Akerfält, som helt visst tänkt öfver dessa amnen mera än jag, bestyrka hvad jag säger. Och för att återkomma till Esmeralda — fru Åkerfält är för upplyst för att stöta sig vid jemförelsen, som jag tagit der nerifrån ängen — för att återkomma till Esmeralda, skulle det inte löna mödan att åtminstene göra ett försök med att låta henne genomgå en brunnskur vid naiurens förnamsta helsokälla, den som strömmar derute om