till; ty bankoverkets söremäl, enligt dess uri sprungliga och aldrig lagligen upphäfda stadgar (se 1668 års banko-ordning) var: SAtt för allmänhetens säkerhet, nytta och bedvämlighet emottaga penningar af enhvar, som Sädant ästundar, deröfver föra räkning och dem vid anfordran insättaren tillhandahålla, så att handel och rörelse må underlättas genom de derå utfärdade assignationers och invisningars kreditkraft och giltighet. Men huru står detta tillsamman med att såsom nu förbjuda assignering på mindre summa än 200 rdr bko? Att Riksbanken likväl omöjligt kan så uppfylla ett vidsträckt lands och flera millioner inbyggares behof, som den enskilta krediten det förmår, är lika säkert, som att försöken dertill redan visat sig för fåderneslandet högst olyckliga; nemligen under de väl bekanta, 8enom Rikets Ständers godtyckliga åtgärder med banken, framkallade myntförsämrings-epokerna från 1740 till 1776, samt från 1810 till 1830. Vi tro oss derföre böra försvara den åsigt, att Regeringen icke af Rikets Ständers sammankomst, vid slutet af detta år, kan hemta skälig anledning, att uppskjuta afgörandet af Svenske mäns ansökan om att få ingå i ett företag, hvartill gällande lagar berättiga dem : alltid förutsatt att företaget är i enlighet med dessa lagar, hvilket i vår tanka är det enda, som Bankostyrelsen, liksom hvarje enskild medborgare, eger rätt att anmärka och fordra. Detta är äfven skälet, hvarföre vi högligen måste förundra oss öfver att Bankofullmäktige ansett sig behörige att utsträcka sina hos Regeringen anmälda anmärkningar till sådant, som ej omedelbart bar inflytande på Rikets Ständers bank — och äfven i detta afseendet förnya vi vårt tvifvel, om fullmäktige ens haft behörighet att anmärka emot annat än hvad som kunde skada Riksbankens såherhet; ty Riksbankens verksamhet kan ej lagligen inskränka enskilt rätt, och Riksbankens fördel tillhör Rikets Ständer endast att genom en klokare, men laglig verksamhet befordra. För den ega de ej rättighet, att få ingripa i enskilta företag, eller fordra att regeringen skall inskränka den rätt, som lagen redan åt enskilda associationer lemnat. Vi hafve här ifrågasatt det rättsenliga och behöriga i Bankostyrelsens uppträdande i denna sak, såsom anmärkare eller ett slags underordnade rådgifvare åt landets regering. Vi anse detta hafva varit vår första pligt, såsom publicister, då ingenting inom samhället är farligare, (hvarken uppstigande eller fallande banker), än myndigheters försök att vilja göra sig till lagstiftare, formyndare och fiskaler på medborgares enskilta företagsamhet, då denna är i lag grundad och underkastad laga ansvar. Erkännes en sådan rätt för Riksbankens styrelse, att blanda sig i allt hvad som rörer enskild bankeller bankir-rörelse, assigneringsrätt, depositions-, upplåningsoch utlänings-rörelse, uppköp och försäljning af vexlar, m. m.; så skulle Svenska folket blifva dömdt, att till sitt penningoch kreditväsende uteslutande bero af en Statsbank, hvilken på sätt vi redan erinrat icke endast förr ofta visat sig olyckligt uppfatta sin bestämmelse och vårda sin kredit, utan möjligen äfven hädanefter, för att undgå täflan och umbära behofvet af en upplyst och verksam förvaltning, åter skulle eftertrakta ett monopol på all bankrörelse, hvilket numera allmänna opinionen, efter svåra strider, lyckats fråntaga densamma. Vare det långt ifrån oss, att vi derföre skulle önska eller åsyfta, att Riksbankens lagenliga verksamhet och fördel skulle vika eller åsidosättas för nya enskilta bankers uppkomst och framgång. Vi äro i detta afseende säkerligen lika måna som sjelfva Bankostyrelsen om allt, som i förenlighet med vården om mynträrdets uppråtthållande kan genom Riksbanken uträttas för handel och näringars bästa, medelst penning-rörelsens och kreditens underlättande. Vi tro, att mycket kunde i detta hänseende af Rikets Ständer förordnas, och af An mad i 1444. ant