Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1853, sida 1

så litet! Tänk om hon tyckte att det var vackert, just ett sådantder hvitaktigt, stripigt hår! åh ja, hvarför kunde inte det vara möjligt? tyckena äro ju så olika. Och han klagade öfver ödet, som ej äfven kunnat gifva honom hvitaktigt, stripigt hår! Hvad hjelpte det, att han steg upp och såg sig i spegeln? hvad hjelpte det, att då han detalj för detalj jemnförde sitt ansigte med Rödings, denna jemnföförelse, efter noggrannaste och mest opartiska bedömande slog ut till hans fördel? vore han ej förblindad af egenkärlek? jo helt visst! han var en egenkär narr, det var summan på visan. Beklagansvärde unge man, som skulle vara så vanlottad af näturen! Hvad hjelpte det nu, att han var grefve, att han var ung, att han var arftagare till ett stort gods? han hade ju ändå inte hvitaktigt, stripigt hår, han hade ju ändå inte pussiga, pionröda kinder, icke små plirande ögon, han var ju inte kort och tjock! Ragnarsborg skulle han ha velat ge bort, för att ha hvitaktigt hår, sin grefvekrona för att ha små, gråa ögon, sin ungdom sör att vara liten och undersättsig, bara det var sådant som Clara tyckte om. Den lycklige, afundsvärde Röding! Hade icke Clara sagt: adjö, adjö, bästa herr magister! lycklig resa! Röding vore således hennes bäåsta magister, kanske hade hon flera? hvem vet? men lika