nattvardsläsningen och för den tredje religionsundervisningen från predikstolen, hvartill kunna läggas husförhören. — Ehuru till någon del ingående uti hvarandra, äro dock dessa särskilta I undervisningssätt i det hela från hvarannan alskiljda. Vi vilja taga hvart och ett af dem i ett kort betraktande. 1. Katkesldsningen. För den långt öfvervägande delen af det svenska folkets uppväxande slägten har sedan långa tider tillbaka religionsundervisningen bestått uteslutande i minnesläsning af katkesen. Enstaka röster hafva höjt sig emot det svåra missbruk af Guds namn, som ligger i detta bruk, att göra Hans ord och Evangelii lära till föremål för ett tanklöst pladder, samt hafva tydligen visat den fara för hela det andliga lifvet hos landets menigheter, som ligger i detta förfaringssatt): men alla dessa röster hafva studsat tillbaka emot statskyrkans presterskaps med dubbel och tredubbel koppar väpnade bröst. Skrikarne, vifrarne, må skatta sig lycklige att de undgå bannstrålen, derföre att de våga ifrågasätta upphäfvandet af det gamla utanlexmissbruket. vi hafva hört mer än en gång personer bedömmas nära nog såsom hedningar, derföre att de försumma gifva sina barn den nödiga kristendomskunskap, som katkesens inpräglande i minnet påstås innebära. Här såsom i många andra fall möter man nemligen anmärkningar mot afarter, missbruk och falska vanor dermed att man kallar dem anfall mot sjelfva kristendomen. l Vi skola ej häraf låta afskrämma oss ifrån att äfven för vår del yttra några ord om dels sjelfva beskaffenheten af katkesen, dels det tanklösa innötande af densamma i minnet, som nu, tack vare falska kyrkliga föreskrifter och begrepp, blifvit gjord till en oundganglig nodvändighet. Redan den främmande titeln: katheches, på denna lärobok i vår kristendomskunskap röjer bokens medeltidsursprung. Man har icke ens kunnat bestå den bok, som framför alla andra tillhör massan af svenska folket, ett svenskt namn, som dock varit så lätt att finna, utan skulle nödvändigt taga ett grekiskt, som ingen förstod och hvars betydelse ännu i dag blott de lärde känna. Och ändock är den grekiska titeln begripligen en stor del af innehållet. Vi tala om en sak, som äger en stor traditionell vördnad hos många, ja hos de alldra flesta, och vi äro således skyldige att tala med varsamhet och undfallenhet, emedan vi ej vilja såra någon. Men en granskning af denna kat; kes är af nöden påkallad och bör ej undanhållas af någon falsk fördom. Vår kyrka har antagit d:r Martin Luthers katkes såsom symbolisk bok, d. ä. såsom grundbestämmande i fråga om läran. Må man det göra, om man anser kristendomens lära häri ligga sannt bestämd och uttalad, men detta innebär alls icke att den behöfver vara en lårobok för den första undervisningen. Med all vördnad för Luther, hysa vi den oförgripliga åsigten, att någon olämpligare kristlig barnalära? än hans katkes svårligen kunnat skrifvas. Denna olämplighet ligger dels i sjelfva uppställningens och planens oredighet, dels i det ytterst invecklade och svårfattliga skrifsättet. Luther tar indelat sin kristliga lärobok i fem hufvudstycken, utan att äga för dem någon klart tänkt indelningsgrund. Börjande i 1:sta hufvudstycket med Tio Guds Bud, i hvilka han sökt innefatta den kristliga sedoläran, sammanfattar han i det 2:dra hufvudstycket det väsentliga af den kristna troslaran; gör i det 3:dje en slags bibelförklaring öfver Fader vår och återkommer i de 4:de och 5:te hufvudstyckena till det dogmatiska bestämmandet af tvenne delar af trosläran. Hvar och en som har något sinne för en logisk uppställning inser huru osammanhängande denna indelning är. Den enklaste uppställning hade väl varit, att dela katkesen i ) Se bland andra grefve Thorsten Rudenschölds yttrande i detta ämne i hans bok om Folkskolan. — AA A—A— mm