Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1853, sida 1

magister Röding, som att hon icke tyckte om honom. Att emellertid den sednare föreställningen hos honom var den öfvervägande, syntes deraf att han om aftonen hade litet bättre aptit. Men när han kom upp på sin kammare igen, börjades nya grubblerier. När han skulle lägga sig, glömde han att kläda af sig. Han kastade sig på sängen, och tog en bok. Han såg i den och försökte att läsa, men bokstäfverna dansade framför honom. Han lade boken på kommoden, för att samla sina tankar. De samlades visserligen, men i en så oerhörd mängd, att det var omöjligt att få reda på en enda. Det var, som hade han vid en maskerad setat i en loge, och sett ned på den hvimlande skaran. Kom der en som såg någorlunda förnuftig ut, vipps trängdes den bort af någon arleqvin eller pajazzo, och arleqvins eller pajazzi blefvo till sluts nästan allihop. Sof gjorde han icke, och ej heller var han vaken. Den enda någorlunda bestämda känsla han hade, var att det mojade i hans hjerta, ungefärligen som när man ser bubblorna krypa upp och ned i ett skummande champagneglas. Han var kär, kär, så han icke visste om han lefde eller var död. Och så olycklig sen! så olycklig, så olycklig, stackars gosse! Tänk bara om Clara tyckte om Röding, vore det också aldrig