Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1853, sida 1

rens utskickade, som i ett slags triumf ledsagades till ryska beskickningens hotell. Hans plan var klar. Hot och trots hade tjenat Österrike, och han ansäg sig böra följa samma väg. Äsidosättande den höslighet, som i sådana sall vanligen iakttages, vägrade han tvärt att tala med turkiska utrikesministern. Han kom från czaren och ville icke underhandla med någon annan än sultanen sjelf. Turkiska utrikesministerns afskedstagande följde genast på den honom tillfogade skymf, men hans turkiska sjelfuppoffring synes endast hafva stegrat moskovitens anspråk och slutligen söker sultanen råd och hjelp af England och Frankrike. Det engelska bladet, som icke känner till att amiralen öfver engelska medelhafsflottan fått befallning att afvakta vidare order innan han seglar till Archipelagen, under det franska flottan fortsätter sin kosa till denna bestämmelse, vill imellertid ha erhållit tillförlitlig underrättelse om, att en öfverenskommelse kommit till stånd emellan England och Frankrike att i vissa omständigheter handla gemensamt i turkiska frågan. Slutligen förmäler sig detsamma hafva förnummit, att Egypten erbjudits ömsevis England och Frankrike såsom lockmat för deltagandet i röfvareplanerna emot Turkiet. För detta erbjudande låg onekligen en mycket listig beräkning till grund, ty då båda makterna icke kunde få Egypten, skulle besittningen af detta land alltid blifvit ett frö till stridigheter dem emellan. Under dessa stridigheter skulle de östra makterna alltid haft ettså mycket friare spelrum i Europa. Lyckligtvis hafva båda — England bestämdt och Frankrike I såsom det försäkras — undvikit denna för dem utlagda snara och förenade utgöra de ett icke så lätt besegradt hinder för verkställandet af Rysslands och Österrikes delningsplaner. På grund häraf tro vi för vår del verkligen I icke, att den orientaliska frågan denna gången bringas till sin lösning. England, för hvilket det är så maktpåliggande att icke Ryssland kommer i besittning af länder, som ligga så nära dess ostindiska besittningar, synes hafva tagit saken allt för lugnt för att frukta någon öfverhängande fara. Detta lugn tyckes äfven bekräfta det påståendet att en öfverenskommelse blifvit ingången . emellan Frankrike och England att skydda Turkiets sjelsständighet, och existerar en sådan öfverenskommelse, så är den onekligen i stånd att åtminstone för en tid afböja den Turkiet hotande faran. Times räsonnerar utan tvifvel mycket riktigt, då den anser ryska czaren icke hafva lust att framkalla ett allmänt krig, på den grund, att detta genast skulle förvandlas i ett revolutionskrig. Men det får dock icke förglömmas, att, då det mindre är Frankrike, än den man, hvilken nu nära nog despotiskt styrer detta land, som ingår som en faktor i dessa beräkningar, så ofantligt mycket beror på denne slutne, outforsklige enväldsherrskares vilja och åsigter. Stode han utom frågan, vare det oändligt lättare att beräkna dess möjliga chancer. Det är just det olyckliga, att det enda man med säkerhet kan säga, är att hans föregåenden icke lemna någon garanti för pålitlighet och ordhällighet i aftal och öfverenskommelser. Det vo— LL — ——