Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1853, sida 1

upprepade sitt: så ledde de mig på andra gröna äng, der ville de mig bortgifta, och jag fick den jag inte ville ha och det var —, så tänkte hennes granne, som visste bestämdt att hon ej hade några andra att välja emellan, än Mandolin och Lamb, att det var den senare hon skulle förkasta, men han bedrog sig. Clara uttalade ganska tydligt herr Mandolin, hvilket så mycket mer förargade honom, som hon icke åtminstone lade hans titel framför. Och då hon vid tredje gröna äng förklarade sig gerna vilja ha sekter Lamb, så blef det en allmän sensation, och sekter Mandolin höll tillochmed på att stryka på sin stol, men mången tyckte också inom sig, att Clara gjorde rätt, för sekter Mandolin brukade alltid vara mycket förnäm emot Lamb — och, skulle man kunna tro det? ett tu tre blef sekter Lamb på modet. När Clara, som onekligen var den vackraste flickan i sällskapet, ville hafva honom, hvarför skulle inte då äfven de andra flickorna vilja ha honom? och så fann sig den prägtiga sekter Mandolin på sätt och vis slagen ur brädet af den nyss så föraktade Lamb. I sjelfva verket var också Lamb en vida mera treflig menniska än Mandolin, och snart fästade man icke vidare någon uppmärksamhet vid Lambs luggslitna frack eller urblekta väst. Tillochmed steg han så i förtroende ech inflytan