Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1853, sida 2

gör den sig skyldig till en svär förseelse mot saderneslandet. Man borde ej behösva frukta detta. Hvad angår skatte-resormen, och förenklingens samt nedsättningens af grundskatterna ; sammanbindande med sådana förändringar i bränvins-lagstistningen och beskattningen, att derigenom de förstnämnde skulle kunna liksom köpas genom de sednare, måste man befara att den utvägen icke kan lyckas; och Åstonbladet, som sjelf ganska sannt erinrar om huru bränvins-frågan vid föregående riksdagar af regeringens parti begagnats till att på sidovagar dermed inverka på serskilda riksdagspartier, sor att i andra frågor vinna deras benägenhet, synes sjelf härvid fallit in på samma stråt, likväl förglömmande att sidovägarne icke äro för andra så losvande, som de varit och säkert ännu äro för regeringen. Det vissa är att Aftonbladet begått ett ganska väsentligt misstag, då det tillerkänner regeringen en oinskränkt rätt att besluta angående bränvinstillverkningen, ty att denna har ett oskiljaktigt samband med den riksens ständer förbehållna beskattningsrätten, kan ej ifrågasättas, och vi måtte väl ej ämna, under de föga endragtiga förhållanden hvari våra ständer sig nu befinna, åter upplifva tvisterna om husbehossbranningen. Det vore att ur askan åter uppväcka elden. Annat fordras i vårt land, för att reformera dryckenskap, håglöshet och lättja till nykterhet, företagsamhet och arbetsamhet -— och skattereformen är ett af hulvudvilkoren derför, som måste yrkas, utan att deri inblanda andra frågor, hvilka skulle göra all förening om sattet för utförandet omöjlig. Hvad beträffar Aftonbladets anmärkning angående bristen i vår inkomstbeskattning, som ej enligt bladets åsigt rättvist drabbar kapitalisten, så kan väl denna åsigt hafva skenet för sig. Men betänker man, att i ett kapitalsattigt land det ändock alltid blifver kapitalegarne, som bestämma rantesoten för de kapitalbehöfvande, så blir det dessa sednare som till slut få betala skatten för kapitalisterna. Ått beskatta kapitalet är och blifver således en otjenlig utvag: men att på ett rattvisare satt så bevillningen för förmögenhet och behällen inkomst fördelad, vore önskvärdt och borde genom en annan organisation af taxeringsförrättningarne kunna vinnas. Hvad angår handelsfrihetsprincipens fördelar och vigten af ett friare system i handelsoch näringslagstiftningen, kan man ej annat än biträda önskningarne, att regeringen måtte besluta sig till en öppen förklaring. för förbudens och förbudstullarnes utstrykande ur tulltaxan, samt mycket lindriga skyddstullar, om sådane ännu skulle alls behöfva bibehållas, för någon längre tid; och hvad beträffar statens biträden, förmodligen genom räntegarantier, till jernvägsanläggningar, förena sig säkert alla i den meningen, att härvid bör all varsamhet iakttagas, så att ej folket får alltför dyrt betala nyheten, med ökade skatter. Och hvad slutligen frågan om privatbankerna angår, bör man väl hoppas, att begreppen om myntoch kreditväsendet nu så pass skola utbilda sig, att denna fråga löses till allmän belåtenhet. Men huru mycket återstår icke af stor vigt för landet, som Aftonbladet ej vidrört! Huru mycket tarfvas ej, för att få vårt försvarsväsen ordnadt på en mindre dyr fredsfot och verksammare, kraftigare i händelse af fiendtligt anfall? Huru nödvändigt är det ej, att vårt inre förvaltningssystem förenklas och vårt kommunalväsende utvecklas till hvad det kunde och borde vara, för att gagna menigheterna i deras lokala angelägenheter, befordra undervisningen, ordna fattigvården och utbilda en friare associationskraft? Dock, man kan ej förtanka, att Aftonbladet icke utsträckt önskningarne för nästa riksdagens verksamhet och regeringens omsorger till allt. Enhvar måste erkänna, att med en sådan ministere och en sådan nationalreoresentation. som vi ega, man