Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1853, sida 1

AALOAAOm geografiska samfund samt om IK. II. kronprinsens svenska kartverk. (Slut fr. N:r 67.) Medan ref. är inne på kapitlet om skogarne i ilandet, kan han ej underlåta att i detta vigtiga ämne göra några erinringar. Om Staten skall betraktas icke såsom ett bolag till beredande af åtskilliga individers timliga väl, hvilka individer blott slutit sig tillsamman för att vinna skydd mot yttre våld samt för att så mycket bättre kunna fullfölja hvar sin enskilda, verkliga eller inbillade, fördel; utan såsom en lefvande organism, med högre och vigtigare interessen än stundens och individens; så lärer ingen förnuftig menniska kunna bestrida statens ratt att medelst lagar försäkra sig om sin framtid och kommande slägtens väl. Huruvida det är klokt eller ens möjligt att genom stränga lagar söka skydda skogen, vill ref. dock icke asgöra; bäst vore naturligtvis om det kunde undvikas, och han föreställer sig att detta bäst kunde låta sig göra, genom bibringande och spridande af en riktig kunskap om skogens vigt och om dess vård. Men dervid får man väl akta sig att icke, såsom den eljest så högt förtjente, numera aflidne professor Sefström, i sitt uti många fall upplysande och sakrika betänkande om kolhandteringen, öfverdrifoa skogens betydelse och för mycket skära till i växten. Det behöfves också ej. Om det äfven kan antagas för afgjordt att det temligen allmänna påståendet om minskad nederbörd till följd af skogarnes afhuggning är, för hvad de tempererade zonerna beträffar, alldeles ogrundadt, utan, på sätt Schouw visat, endast gäller för tropikoch polar-länderna; så är det dock temligen gifvet och af erfarenbeten bekräftadt, att äfven den ymnigaste nederbörd ej kan frambringa en rik växtlighet, der intet skydd finnes för torkande och pinande vindar. Ersarenheten har visat huru, der all skog nedhuggits (efter total kal-huggning) det stundom icke ens på dertill tjenlig mark och i blidare klimat lyckats få ny skog att växa — såsom slerestädes vid våra hafskuster och i skärgården, der hafsvindarne toppa alla träd, som söka uppskjuta öfver de skyddande bergkullarne. Samma erfarenhet kommer otvifvelaktigt att ännu mera göra sig gällande för Lappmarkerna, der växtligheten är mindre stark och den uppväxande skogen fordrar dubbelt, ja flerdubbelt längre tid att blifva sardig. I flera af våra bördigaste sydliga provinser griper slygsanden mer och mer omkring sig, till följd af sSkogarnes uthuggning: i sådane orter vore dock skogens skydd lika vigtigt som i Schweiziska alplanderna bibehållandet af de skogsparker, hvilka skydda mot nedrasande laviner. Vår nuvarande misshushållning med skogen erinrar bra mycket om den kloke rikshushållaren i sagan, hvilken slagtade hönan som dagligen värpte guldägg, för att sålunda bättre åtkomma guldäggen. Detta kan göras tydligt för hvar och en; och mycket skulle kunna vinnas om hushållningssällskaperna ställde sig i förbindelse med jageristaten i riket, för hvilket dock erfordras att denna organiseras bättre samt, framförallt, att dumheten icke göres till befordringsgrund inom densamma, så som nu ofta — — ww VENEREA