Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1853, sida 1

— — A——— H icke slog an på honom, så lemnade de honom och lekte sins emellan. Manbyggningen på Lindkullen var val inte mer än en våning hög, ty vindsrummen böra ej räknas, men dock tillräckligt stor för att beqvämligt rymma femtio eller sextio personer. Den var inredd på herrskapsvis, ty en kapten vid Östgötharne hade byggt den, och synnerligen väl kom den stora salen till pass då det var bjudning, hvilket dock ej just kom på mer än en gång om året, eller om julen. Att derinne rådde välmåga, kunde man se på allting. Man behöfde blott kasta en blick på det rika innehållet i silfverskåpet med sina glasdörrar, för att öfvertyga sig om detta. Åfven kunde synas på sergeantens säkra hållning, att han hvarken fruktade landshösdinge-embete eller kronosogde — också var kommissarien Bosink alltid ödmjuka tjenare, då han tog upp på Lindkullen, hvilket icke var sallet, då han hade att göra med småsolk, heldst de, som hade några restantier. Sergeantens fru var en mycket setlagd gumma, något barsk, det är sannt, och var det icke rådligt för hennes pigor att svara henne, men i grunden var hon välvillig, och framför allt gästfri. (Fortsättn.) aa a rg een aa SEAN R