Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1853, sida 1

Svenska Tidningen och det parlamen; :; tariska styrelsesättet. Slut.) Svenska Tidningen åberopar vidare, såsom en skillnad mellan det representativa och det parlamentariska statsskicket, soljande: 10. I R. kunna de dugligaste män i samhället få inflytande på allmänna angelägenheter, icke blott såsom riksdagsmän, utan äfven såsom regentens rådgisvare. Den representativa statsförsatiningen medförer duglighetens upphöjelse; ty inga andra, än hennes innehafvare, kunna försvara sig och bestå i de oundvikliga striderna mellan regering och representation. Men de stora egenskapernas innehafvare kunna ej der blifva regenter. Deras herrsklystnad är följaktligen mindre äggad och mindre farlig. I P deremot, hvarest enhvar kan blifva allt, är samhället städse utsatt för vådan af de äregiriga ränker; och att dessa alltid äro många, derföre är den blinda egenkärleken en säker borgen.. Skulle vi behöfva mer än citera dessa ord, för att låta enhvar läsare inse det orimliga i Sv. Tidningens bevisning. Hvar finnes väl denna P. stat, der enkvar mera kan blifva allt, än under den representativa statsförfattningen? Huru kan man tala om, att denna statsförsattning medför duglighetens upphöjelse och förneka, att detta så mycket säkrare bör blifva fallet, då representationen, genom sin egenskap att vara ett ärligt och troget ombudsmannaskap för folket, kan göra anspråk på det förtroende af regenten, att han frivilligt och af egen öfvertygelse (ty ännu en gång erinre vi att ingenstädes han dertill tvingas af lag) inom densamma helst söker sina rådgifvare eller ministrar. Men vi hafva redan i det föregående så tillräckligt yttrat vår mening om detta förhållande, att vi ej behöfva trötta med en särskildt vederläggning af dessa den Sv. Tidn:s orimligheter, och vi vilje här blott erinra, att om någorstades enhvar kan blifva allt, så är det i envålds-staterna. Der har man sett kammartjenare och till och med bödlarne upphöjas till regenters rådgifvare och förtrogne, och vi betvifle att någonsin äregiriga ränker varit så vådliga för samhället, t. ex. i det parlamentariskt styrda England, som då det styrdes af inbillska, herrsklystna, envåldsmakt eftersträfvande regenter. Slutligen finna vi Sv. Tidningen, för att sätta kronan på verket, göra följande utgjutelse: I. TR (det representativa statsskicket) fordras både regents och representations samtycke till hvarje författnings, företrädesvis grundlags, förändring. Man förutsätter der, att hvad regent och representation gemensamt erkänna för rätt och godt, jemväl skall vara det förnuftigaste och bästa, som samhället, efter sin utvecklingsgrad, kan åstadkomma. Men i P (det parlamentariska), hvarest det finnes en myndighet, högre än regent och representation, der förutsätter man, att den högsta upplysning, klokhet och dygd finnes, icke hos de utvaldaste bland folket, utan hos deras väljare, hos dem, som äro färdiga att gifva sin röst för en sup och en sill, eller för ett glas vin och en kottlett. Huru förutsättningen motsvaras af verkligheten, visar den sista allmänna omröstningen i Frankrike, genom hvilken det suveräna folket efterskänkte icke blott den parlamentariska styrelseformen, utan sjelfya friheten till på köpet. Då vi först genomläste denna del af den så kallade bevisningen för skillnaden emellan det representativa och parlamentariska statsskicket, kunde vi omöjligt återhålla vår förundran, att en tidning, som sjelf så ofta skryter öfver logisk foljdriktighet och beskyller andra för att åsidosätta en sådan, kunde framkomma med denna (sit venia verbo!) gallimathias. Vi anse visserligen det vara en af det representativa systemets fördelar, att begge de statsmakter,