Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1853, sida 1

genom att läsa om utanskristerne, som funnits på julklapparne, och af hvilka en del tillochmed hade sitt lilla värde — de nemligen, som voro af Claras hand. Modren tyckte om dem, egentligen derför, att det var någonting att skratta åt, men fadren, som var mera Åförståsigpåare, upptäckte hos somliga af dessa versstumpar en verklig förtjenst i afseende på sammansättningen. bet var i allmänhet en korrekt meter, en ledig tankegång, naivitet och behag. Han aktade sig väl noga för att smickra sin dotter, men då och då under läsningen kunde han ej afhålla sig, att nicka bisall, och en gång gick han så långt, att han sade, att det vore som om Anna Maria Lenngren skulle ha gjort det sjelf. Detta var naturligtvis ett stort beröm för Clara, ty fru Lenngren var gubbens idol. Och om dessa verser i sjelfva verket voro mera utbildade och vårdade, än sådan slags poesi i allmänhet brukar vara, så kom det sig helt naturligt deraf, att Clara haft god tid på sig. Skulle hon också icke hinna att tänka ut en vers på negligeen, så länge som hon höll på med den, eller på kalotten, hangslena o. s. v.? Det var ju det enda sätt hvarpå hon kunde ge sin poetiska ådra luft, ty att eljest poetisera, det visste hon att modren icke skulle tycka om, men att skrifva någonting roligt på julklappar, det gjorde