Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1853, sida 2

— — ——— — — — nes ögon gaf vika för en mild och stilla glans. Det gjorde således icke något störande intryck på henne, då hon efter ett par minuter hörde modren ropa: Stina, Stina! du skall in och dra af pastorn stöflorna. Men Stina hörde inte. Gumman gick för att se efter, om inte kanske Stina vore utgången. Men hon satt ganska rigtigt, der, på sin vanliga stol. Hon hade ännu hufvudet öfver psalmboken, men den låg i knäet, och hon nickade öfver den, i en viss takt. Stackars Stina! hon hade varit uppe tidigt på morgonen och sofvit föga om natten. Men nu, när hon hörde dörren slås upp, flög hon till, och ville låtsa som hon inte sofvit, men nog kunde hon se på matmoderns leende mine, att det icke skulle tjena stort till att komma fram med den undflykt, hon i hast hittat på. Det dröjde några ögonblick innan Stina, yrvaken som hon var, hann sansa sig tillräckligt, för att fatta hvad det var hon skulle uträtta, men omsider begaf hon sig in till komministern, för att efterkomma befallningen. (Fortsättn.)