Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1853, sida 2

dra mer eller mindre alvikande, på Ironi olvrtygelse grundade bekännelser; taga sig statskyrkans prester för att i ovist nit blanda sig uti religionsyttringar, som uppenbara sig oberoende af dem; förmenas det individerna i en församling, som genom den olyckliga statskyrkliga institutionen, med dess förvända befordringssätt, erhållit en ovärdig prest, att förena sig till andaktsöfningar, oberoende af denne deras officiella själasörjare, hvilken de gerna vilja betala, blott de få vara honom qvitt, — går man på denna väg, då förvandlas fördragsamheten med statsky rkan till positiv fiendtlighet, och man söker att undergräfva och störta densamma. Hr H. trodde att kyrkohistorien tydligen visade sanningen af detta påstående. — Hvad katholicismen anginge, delade hr H. ej förskräckeisen för en lära, som t. ex. i Stockholm, med allt arbete, endast lyckats tillvinna sig några mauvais sujets, hvilka mera kompromettera katholismen än allt hvad dess värsta fiender förmått åstadkomma. Med glädje hade hr H. hört domprosten uttala sina friare och tolerantare åsigter rörande mosaiska trosbekännare. De inskränkningar i i medborgerliga rättigheter, hvilka dessa vårt lands redbare, idoge och laglydige barn ännu voro underkastade, utgjorde i sanning en blygd för oss sjelfve. Hr H. gladde sig att man i domprosten skulle finna en kraftig kämpe vid nästa riksdag för de motioner, som utan tvifvel komma att i detta ämne väckas. — Hvad anginge den diskuterade satsens sista ord, att ingen kyrka reformeras genom religionsfrihet, så erinrade hr H. derom, att olikhet i meningar framkallar ett andligt lif, hvilket inom döda statskyrkliga former lätt utslocknar. Presterna skulle tvingas att göra sig reda för de meningar, som de nu blott behöfva helt beqvämt och tanklöst antaga; o. s. v. Domprosten ansåg en sådan strid inom kyrkan ej vara nyttig, och stödde denna åsigt på såväl Englands som Åmerikas ersarenhet, der stor förbistring uppkommer derigenom att prester af olika bekännelser uppträda och polemisera emot hvarandra. Medgilvande att statskyrkans prester väl behöfva en väckelse, trodde domprosten att denna kunde erhållas på annan väg. Derför hafva vi tryckfrihet och tidningsskrifvare, som i detta fall ej lära vara overksamma. Vidare yttrade domprosten bland annat några ord om Mormonerna och anförde hurusom dessa blifvit i det fria Norge sörklarade för icke-kristna och i det ännu friare Amerika förföljde, dödade och förjagade. Detta vore den tolerans, som äger rum i länder, hvarest religionsfriheten är rådande. Hr H. anmärkte mot det sista förhållandet, att den förföljelse mot Mormonerna, som blifvit utförd af några råa eller af fanatism äggade hopar i Amerika, och hvaraf fienderna till Amerikas statsförhållanden med sådan begärlighet begagnat sig, vore en rent statskyrkelig åtgärd, som stode i strid med Amerikas lagar. Skillnaden mellan denna våldsgerning begången i Amerika eller i ett statskyrkeligt land vore alltså blott den, att i det förra landet var den illegal, i ett land af sednare slaget, t. ex. Spanien, hade den varit legal och utförts af kyrkans egna män. Tiden var nu långt framliden och domproi sten upplöste sammankomsten och afslutade denna s. k. disputationsakt med en bön. Af det korta och ofullständiga referat vi här meddelat torde man dock lätt finna, att ämnena varit rika och att debatterna varit temligen lifliga. Också synas de hafva blifvit följda med ganska mycket intresse, att dömma af det stora antal åhörare, hvaraf de varit besökta. Hvilket positivt resultat kan med dessa diskussioner vara vunnet, må vara svårt nog att säga, men säkert är att de väckt uppmärksamheten på ämnen, som väl behöfva af hvarje tänkande menniska behjertas. Vi kunna således ej annat än offentligen betyga domprosten Thomander vår tacksamhet för det steg han här tagit till fria öfverläggningar om vår kyrkas angelägenheter. Efter hvad som antyddes, torde domprosten komma att föreläsningsvis, inför den stora allmänheten, ytterligare utveckla några af vår kyrkas lärobegrepp, dervid åhörare äga rätt att skriftligen göra sina anmärkningar, hvilka sedermera skola af domprosten upptagas till besvarande. — Läsaren behagade observera en i dagens blad förekommande annans om tvenne i hr