Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1853, sida 2

och dervid råkat å en af dem genomsticka den derå besintliga bild af kejsaren. NGLAND. London d. 5 Mars. I går har för e lordkansleren, lord Lyndhurst, i öfverhuset interpellerat regeringen rörande de utländska flyktingarne. Lord L. yttrade sin mening vara, att flyktingarne mycket väl kunna åtkommas af engelska lagarne för handlingar, som kunna störa det goda förhållandet med de utländska makterna. Utan att beskylla den nuvarande regeringen för likgiltighet i denna sak, ansåg han att den dock kunde göra mera än hvad den gjorde. Slutligen sporde han, om regeringen i denna sak bekommit några meddelanden från främmande regeringar? Lord Aberdeen svarade, att diplomatiska korrespondenser visserligen ägt rum i ämnet, men att hvarken Österrike eller någon annan regering kommit med några fordringar rörande flyktingarne. Tillika förklarade han, att reg. icke kunde föreslå några nya lagar för lykting zgarnes skull, enär han är öfvertygad, att de redan bestående äro fullt tillräckliga för att uppfylla pligterna emot främmande stater. Men han tillade, att, om regeringen finge veta att stämplingar förehades emot främmande makter, så skulle hon låta lagföra konspiratörerne. I underhusets möte den 3 dennes ledde en interpellation af lord Dudley Stuart, beträffande montenegrinska angelägenheterna, till en längre utredning af saken. Särdeles märklig var den förklaring, som vid tillfället afgafs af lord John Russel. Å regeringens vägnar förklarade den ädle lorden, att den ansåg för aldeles nödvändigt, att Turkiets af alla europeiska makter fördragsenligt garanterade integritet och oafhängighet bevarades oförkränkta. Hvad Montenegro beträffar, så var det visserligen enligt traktaterna underkastadt Turkiets öfverherrskap, men sjelfva verket oafhängigt. Osterrike har alltid erkänt dess afhängighet af Porten; Ryssland deremot behandlat det som en sjelfständig stat. Turkiets steg att afsända en arm emot Montenegro kan, i betraktande af dess finansers ställning och dess militära resurser, icke annat än ogillas, isynnerhet då derigenom möjligen ett religionskrig kan framkallas, hvadan den nuvarande ministeren, i likhet med Derbyska ministeren, derifrån vänskapligen afrådt Porten. Icke destomindre afgick expeditionen under Omer Pascha och följden deraf har blisvit att Österrike skickat grefve Leiningen till Konstantinopel med vissa fordringar. När engelska regeringen erhållit kännedom om dessa fordringar, fann den det vara nödigt att deröfver komma till en öppen förklaring med Osterrikiska regeringen och tillika meddela denna sina åsigter om nödvändigheten af upprätthållandet utaf Turkiets oafhängighet. sterrikes svar utvisade, att Österrike delar dessa åsigter. Dess fordringar afse delar af distrikterna Kleck och Suttorina, beträffande hvilka förefunnos territorialanspråk af invecklad natur, enär de utgöra en del af Ragusas förra besittningar. Äfven hade Österrike besvärat sig deröfver, act ungerska flyktingar innehade höga platsar i omer Paschas armk. Han (lord J. R.) kunde icke påstå, att någon af dessa sordringar antastar Turkiets oafhängighef, eller att de sakna grund. Bestämningarne i uppgörelsen emellan Turkiet och Österrike var han icke i stånd att redogöra för; han visste blott, att Österrike förklarat sig fullkomligt belåtet. Olyckligtvis voro ännu fera frågor af bestämdt interesse för Porten oafgjorda, bland andra frågan om de kristnas behandling. Han ansåg dock att Porten, bara den ville öfvergifva gamla fördomar, kunde behandla sina kristna undersåter lika rättvist som de öfriga. Om sultanen ville lyssna till brittiska gesandtens, lord Stratsords vänskapliga råd, skulle han alltid i England finna en trogen bundsförvandt. Det ligger i Englands interesse icke blott att Turkiets yttre oberoende bevaras, utan äfven att den inre förvaltningen så ordnas, att oroligheter förebyggas, och han hyste det fasta förtroende att genom vänskapliga underhandlingar och lämpliga koncessioner alla stridsfrågor låta lösa sig på fredlig väg. Efter dessa upplysningar tillbakatog lord