Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1853, sida 3

—————7— — ——— —— mesta delen på utanlexor, och dessa inskränkande sig hufvudsakligen till de döda språken, jemte någon homiletik, var den mer än ytlig, hvad de så kallade humaniora beträffar, och komministern skulle hafva råkat i den största sörlagenhet, om någon bedt honom redogöra för, hvilka som voro de mest utmärkande dragen hos Shakespeare, Milton, Tasso, Göthe, Voltaire, för att icke tala om Leibnitz, Locke, Montesquieu, Hegel. När han således fick veta, att Clara skaffat sig kännedom om tvska språket, och derigenom hade i sin hand nycklarne till det bästa förrådsrummet för vetandet, förmärkte han att hon vuxit honom öfver hufvudet, och det var icke utan, att han dervid erfor en viss känsla af förödmjukelse. Det var sannolikt, att en efter kunskaper så törstande själ som Claras, icke skulle vara nöjd med kännedomen af blott ett främmande språk — Linna hade intet mera att lära henne — hvad var naturligare än att hon skulle vända sig till fadren, för att ytterligare få näring för sin vettgirighet. Men han behöfde icke frukta att af sin dotter i detta hänseende bli satt i förlägenhet; Clara hade en för fin blick, för att icke upptäcka råmärkena för fadrens vetande, och det var sålunda visst icke någon brist på finkänslighet, som föranlät henne att af honom utbedja sig att få lära botanik. Här var fadren