Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1853, sida 3

Nättegångsoch Polissaker. Sistliden tisdag stod en qvinsperson vid namn Mathilda Bergman från Mönsterås i Kalmare län inför polisens skrankor, tilltalad för det hon ur ett olåst skåp, stående i tamburen till handlanden vallentins bostad, tillgripit en honom tillhörig ytterrock. I målet voro, utom målsäganden, bryggaredrängen Gustaf Andersson och dennes hustru från Galgkrogarne äfven inkallade och närvarande. Dessa sednare, hos hvilka Mathilda Bergman under loppet af några månader bott, skulle höras med anledning deraf, att hustrun varit den, som till salu utbjudit rocken. Bergman erkände tillgreppet och uppgaf att hon skänkt rocken åt makarne Andersson som ersättning för den uppoffrande godhet, hvarmed hon, som på de sednare månaderne saknat medel till sitt uppehälle, af dem blifvit omhuldad. Hon visade mycken ånger och grät under hela förhöret. Enligt egen uppgift skall hor tillförne icke hafva varit för brott tilltalad. Makarne Andersson, uppmanade att förklara sig i saken, afgåfvo genom hustrun, som, tvärt emot vanliga förhållandet, här uppträdde som målsman, följande förklaring: att då Mathilda Bergman för kort tid sedan kommit hem till makarne Anderssons bostad, medhafvande ifrågavarande klädesplagg, hade hon, under yttrande att hon i gåfva erhållit rocken af en mamsell, hos hvilken hon förut varit anställd som uppasserska, skänkt dem rocken såsom ersättning för det de födt och herbergerat henne. Naturligtvis kunde de icke misstänka Mathilda Bergmans uppgift om åtkomsten, hvarföre de höllo tillgodo med presenten; men enär de voro i behof af penningar, så beslöto de att sälja densamma, hvarmed hustrun åtog sig att gå i författning. Hon lyckades likväl icke bättre härmed, än att rocken vid första försöket anhölls, såsom till åtkomsten misstänkt. En handlande Beijer, hvilken från hustrun anhållit rocken, hördes härefter och uppgaf, att hustru Andersson, som då var honom obekant, en dag i förliden vecka kommit ned i hans vinkällare, der hon åt honom till salu utbjudit ifrågavarande rock, den hon hast inlaggd i ett kläde. Till en början begärde hon 20 rdr bko, men då Beijer förklarade att priset vore sör högt, nedsatte hon det genast till 22 rdr rgs. Detta hastiga och betydliga afslag väckte hans misstankar om oärlig åtkomst af rocken, så att han, för att så full visshet härpå, missbjöd henne, hvilket hade till följd, att hon slutligen slog rocken i 17 rdr 24 sk. rgssedlar. Han efterfrågade nu, hvarifrån hon erhållit rocken och hvem hon vore. Härpå svarade hon, att hon var hustru till en murare vid namn Gustaf Carlsson, boende å Gula Brickan i Haga och att hennes man köpt rocken af en för honom okänd sjöman i Majorna. Beijer yppade nu för hustru Andersson sina misstankar i afseende på åtkomsten till rocken och förklarade att densamma komme att förblifva i hans vård, intill dess han hunnit anmäla förhåliandet i poliskammaren. När hustru Andersson fick höra detta, hastade hon derifrån, men återkom efter en stunds förlopp, då hotande att taga polisen till hjelp så framt Beijer ej godvilligt ville återställa rocken. Vid detta tillfälle uppgaf hon att hennes man vore bryggaredräng och hette Andersson. Af handlanden Beijers berättelse tycks temmeligen klart, att makarne Anderssons föreburna oskuld i denna affär icke är så alldeles ren, som de ville låta påskina. När hr polismäst. med en penningedusör derför ville belöna handlanden Beijer för hans medyerkan till stöldens upptäckande, förklarade han, att han icke ville emottaga någon sådan, enär han ansåg sig endast hafTTTTTE—AA