Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1853, sida 2

gra fel, alltid skall lysa i glansen af ädel sjelsförsakelse och den renaste patriotism, den som drog sig undan makt och embete med ord, hvilka hvarje fattig man i detta land borde ha inristade i sitt hjerta — icke med det hoppet att hans namn skulle lysa i parlamentets annaler eller stå högt bland talarnes och statsmännens leder, utan att det ynågongång måtte ihågkommas med välvilja och tacksamhet i deras hem, hvars lott det är ate arbeta och förtjena sitt dagliga bröd i sitt anletes svett. Jag har talat utförligt om våra institutioners varaktighet och det förtroende, som vi hysa till dem åt hvilka deras vidmakthållande blifvit anförtrodt. Men sådana inslytanden verka icke direkt på dem hvarpå en nations storhet egentligen beror — massan af dess befolkning. Det är endast genom sunda och upplysta principers utspridande, genom en klok och systematiskt ordnad folkundervisning som goda intryck kunna inplantas i folkets hjertan. Om vi betrakta Frankrikes uppfostringssystem, så frapperar oss i första rummet den anmärkningsvärda frånvaron af det religiösa elementet. Ett ibland Katholicismens hufvudfel är dess fullkomliga oförenlighet med tankefriheten, och deraf följande oduglighet till upplysningens befrämjande. I Spanien och Italien der folkundervisningen sedan ärhundraden legat i presternas händer, bestär den såkallade uppfostran blott i ett systematiskt utrotande af all sjelfständighet i andligt hänseende. I ett land der civilisationen nått en sådan höjd som i Frankrike, kunde naturligtvis ett system som står i så fiendtliga förhållanden till tankekraftens och intelligensens utveckling, aldrig vinna någon framgång. Således har franska solket, enär det sann religionen oförenlig med sitt system, uteslutit henne helt och hållet; jag behöfver icke säga att jag anser det nuvarande Törsöket att för politiska ändamål försona dem, såsom mera segnadt till att vanhelga religionen än att gifva lystning åt uppsostran. Men erfarenheten visar oss att uppfostran knappast kan skiljas från religionen, utan att blifva dess motståndare. Så har förhållandet varit i Frankrike. För denna fara hafva vi lyckligtvis bevarats genom en klass, hvars ställning och kunskaper synnerligen egna den till att åtaga sig den mest vigtiga och förädlande utaf alla pligter, att föra kunskapen till de fattiges boningar. En sådan klass är presterskapet. Högst vigtiga hafva följderna utaf rörelsen inom uppfostringsväsendet varit hos alla klasser, genomträngande samhällslifvets innersta fibrer, men på ingen har dess verkan varit märkligare än på de arbetande presterna här i landet. I den mån deras ansvarighet stigit, har deras karakter fått en högre lyftning, och deras verkningskrets väsendtligen utvidgats; de hvilka predikade Guds ord, hafva nu blifvit verkliga lärare för Guds folk. Såmedelst hafva 2:ne ting blifvit förenade hvilka aldrig kunna skiljas utan fara, makt och inflytande. Vare det långt från mig att förnedra tillsatta auktoriteter, men ett vågar jag påstå, att om religionens lärare vilja uppfylla sitt kall, måste de göra det som befattningen med undervisningsverket ensamt sätter dem i stånd att göra med framgång, de måste nedstiga till massorna, deras embete måste slå rot i folkets hjertan, och vinna styrka genom dess sympathier — de måste troget uppfatta folkets behof för att kunna med framgång bekämpa dess okunnighet. Och detta är precist hvad de katholska presterna aldrig kunna; de utgöra icke en del utaf nationen; de vistas endast som gäster i landet, härledande sin myndighet från en främmande källa, lydande under en främmande makt. Sådana män kunna blifva ansedda för sina titlars skull, till och med vördade för sin lefnads renhet, men de kunna aldrig med uppriktigt deltagande omfatta eller befordra någon stor samhällsförbättring. Men åt byem skulle ett sådant värf anförtros om icke åt Herrans tjenare? Ännu finnes det ett annat högst vigtigt verktyg för godt eller ondt, som börjar utöfva en oberäknelig makt i vårt land, samt erbjuder ett kraftigt medel till sjelfuppfostran. Pressens makt har oändligt förökats; den periodiska litteraturen, antingen i form af dagblad eller veckoskrifter, banar sig väg till de ringaste kojor. Parlamentets förhandlingar, landets institutioner, studeras af de lägsta klasserna. Olyckligtvis är den spegeln icke alltid ren, hvaruti dessa se vårt politiska lif återgifvas. Tidningar äro partiorganer, och det är sällan att den mest samvetsgranne politiske författare förmår att se, än mindre framställa, det som alltid är svårt att se och framställa, en frågas hela vidd och betydenhet. Att en sådan makt ibland missbrukas, är visserligen en olycka, men en olycka som vidlåder allt stort. — Och om den någon gång missbrukats, få vi icke glömma på hvilket lysande sätt den också försvarat sin sak, mot hyilken otalig mängd djupt inrotade sociala lidanden den stridit med mod och framgang. Ett sorgligt öde deremot drabbar det land, som aldrig kan bota sitt inre onda, emedan det icke får lof att undersöka dess natur. Sådan var Frankrikes ställning för några är tillbaka. Det lefde liksom ett underjordiskt lif, det hade blifvit till en ofantlig mina; man väntade blott på gnistan, som skulle spränga hela systemet i luften. Ändtligen kom det förfärliga utbrottet. Den 24 Febr. 1848 hördes några skott i Paris; få timmar derefter hade en miktig konung flyktat, ett urgammalt konungadöme låg i stoftet, en ursinnig pöbel rasade i dess hufvudstad; ifrån land till land spriddes den vilda lågan. I Berlin, i Neapel fylldes gatorna med medborgares lik. I Wien, i Rom var det liksom den gamla franska revolutionen hade stigit ur grafven, för att fylla alla hjertan med bäfvan och förskräckelse. — Men midt i den vilda stormen fanns der ett land, mot hvars