Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1853, sida 1

likhetsiderna börja att grassera! suckade fröken Cunigunda. — Säg det, kusin! se bara på assessorskan Strääf der borta! man skulle tro att det vore en grefvinna så utstyrd är hon. Att komma i sammetsklädning, då vi sjelfva nyttja siden, det går nästan för långt. Och juveler och äkta perlor sen! mången gammal familj har icke att uppvisa ett sådant halsband som familjearf! men så förstår också hennes man, assessorn, sig på att göra sig penningar. Han skaffar bönderna diskontlän och lån i privatbankarne. Procentar med kronans medel, har slagit under sig alla sterbhusutredningar, håller sjelf alla betydliga auktioner och sådant, så han väl kan anses tjena för en tiotusen riksdaler om året. För det besväret har han också fått Vasaorden, och naturligtvis måste han lefva efter sitt stånd, som han kallar det. Inga kalaser äro så magnefika som de på Lidsjö. Och hofmarskalken Tigerhufvud, den stackarn! kusin ser honom der borta, han som just nu står och talar med assessor Strääf, och bockar sig vid hvartannat ord ... nog har han fått släppa till syrkarne och bestått. violerne vid månget kalas på Lidsjö . . . förmodligen är det åter frågan om en inteckning på Parkegården ... se bara, hur ängslig hofmarskalkinnan sitter och ser deråt ... stackars menniska, det var hennes