Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1853, sida 1

nure! det måtte jag säga ... och vacker är hon som en liten engel, det skulle inte sjelsva afunden kunna neka. — Åh ja, hon är verkligen rätt täck. Men så måste hon veta af det också, för uppstudsig är hon, mer än det kan anstå en så obetydlig flicka. Jag glömmer aldrig en gång jag var här... Gunilla och hon ha ofta lekt tillsammans som barn ... de sutto begge derinne vid ett fönster och sydde åt sina dockor... Gunilla tappade sitt trånystan . . . nå, Clara, hon neter Clara .. . gubevars, det kunde inte gå an med Greta eller Sara... Clara tog upp det en gång .., Gunilla tappade det återigen ... Clara tog upp det då med... äfven tredje gången, då Gunilla lät nystanet falla ur knäct, tog Clara upp det, men fjerde gången rörde hon sig ej ur fläcken. Hvad, din torparunge! skall du inte ta upp nystanet? sade Gunilla . . Clara rodnade starkt, och i illskan började hon att gråta. När hon emellertid ej gjorde någon rörelse för att böja sig ned, och ta upp nystanet, fattade Gunilla henne i lufven, och hon hade nog tuktat henne, om inte Kuno kommit och huggit sin syster i armen. Gunilla började skrika, modren kom ut, blef naturligtvis allarmerad, och herr Kuno fick sig civil arrest på några timmar. — Ja det är förskräckligt, hvad de der jemn