Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1853, sida 2

man vet, att Lifgrenadiersunisormen ej misspryder en vacker karl. Med mer eller mindre raskt språng kördes rackar, tacksladar och skrindor — i Östergöthland kallade ryssar — upp på gården; här klef en tjock brukspatron, insvept i vargskinnspels, ur en rack, ovigt hjelpande sin kära hälft och barnen att följa hans exempel, der stampade en vördig prostfar af sig snön, som fastnat vid bottforerna, här hördes en grefvinna förmana betjenten att fara varligt med hattaskarna, då de skulle lösas från taket på täcksladan, der en friherrinna tillsäga sina döttrar att ej springa ifrån henne, nu då det bar af uppför stora trappan och till ajusteringsrummen. Och sedan, innan hvar och en fick reda på sitt, hvilken trangsel, hvilket virrvarr! än fick kronofogdefrun tag i prostinnans neglige, än skickades bud efter Larsson, att han skulle skynda sig med herrskapets skoknyte, än gronderades öfver Lindquist som förstört friherrinnans barett, då han körde omkull i snödrifvan, än fattades knappnålar, än nål och tråd. Ändtligen började man troppa af upp till balrummen, efter att vederbörligen hafva synat sig sjelf och sina döttrar, och då dessa senare till mesta delen voro vid den ålder, att de ej ännu varit med i verlden, så hördes mödrarna ännu i trappan för tjugonde eller tjugufemte gången för dem uppre