Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1853, sida 2

— ——— — — en balkladsel, som mången kanske skulle tycka vore den rätta, äfven för sullvuxna och unga fruar. Åsven gossarne togo sig icke illa ut i sina korta jackor och skor, sina utvikta stärkta skjortkragar och sina hvita strumpor och skor. En reslextion, som man, vid första ölverskädandet fann anledning till, var, att alla, tack vare herr Lindors dressure, hade en viss hållning, som de ej förut egt, och om här och der hördes en förmaning att stryka luggen ur ansigtet eller nyttja den under jackan instuckna näsduken, så var dock det sådant, som egentligen låg utom herr Lindors gebiet, hvaraf man blott fick så mycket mera ögonen öppna för hans förtjenster. Också uppbar herr Lindor talrika komplimenter från de respektive föräldrarne, isynnerhet mödrarne: han hade gjort sig så mycket besvär, hela orten stod i förbindelse hos honom, och det behöfdes hela herr Lindors modesti, för att icke förhäfva sig öfver den triumf han njöt, och som skulle bli ännu större, när man fick se hela den uppsträckta ungdomen dansa. Och nu skall man tro blef det lif i spelet, när man fick se musikanterna inträda på den provisionella läktaren. Man hade förut icke dansat vid annat än vid herr Lindors viol eller efter. fortepiano, som spelats af Jomfru Jörgensen, men när nu musiken, efter att haf