valsgrunden och jag vill antaga det. Jag har försökt det, men funnit det omöjligti Den tilltalade begynnte i sin okunnighet försöka en uppställning efter ifrågavarande grund, men fann huru han oupphörligt invecklade sig i en labyrinth af svårigheter och motsägelser. Endast få yrken, få klasser, voro så bestämdt begränsade, att de icke ingingo det ena i det andra. IIvar t. ex. finna gränsen emellan grosshandlaren och minuthandlaren, mellan fabrikanten och handtverkaren? Och den begränsning, som i dag ännu kan finnas, upphör alltmer, då s. ex. den som i dag är handtverkare, i morgon ställer sitt yrke på fabriksfot. Och ännu mera: huru afgöra hvilken klass en person tillhör, då han lika mycket tillhör olika yrken? Det finnes personer, som på engång och lika mycket åro jordbrukare, sabrikanter och köpmän. Samma förhållande är bland de s. k. lärda yrkena. Prester äro skollärare och skollärare prester; embetsmän äro jordbrukare o. s. v. Hela den nyare tidens rigtning går tydligen derpå ut, att nedrifva alla skrankor emellan de olika klasserna, att alltmer amalgamera dem med hvarandra och att följaktligen göra det allt omöjligare att emellan dem uppdraga bestämda råmärken. Och ytterligare: huru på ett någorlunda rättvist och billigt sätt bestämma huru stor andel hvarje klass eller yrke skall äga i representationen? IIvarje yrke skall representeras, säger man, i mån af dess vigt för det hela. Men huru uppmäta denna vigt? Och hvilka vexlingar äro icke yrkena underkastade? Det som i dag är af stor vigt, är i morgon af ringa. — Det är endast ett subjektivt tycke, som här kan bestämma yrkenas betydelse till hvarandra och till det hela. — Någon bindande, allmängiltig bestammelsegrund kan man aldrig uppleta. Detta är det praktiska af klassvalsprincipen. Den är helt enkelt outförbar, och den är det, derför att den är falsk. Ingen har tydligare bevisat det förra än hr v. Hartmansdorsl, som ägnat flera års outtröttlig möda, att lösa den svåra frågan, och som kommit till det resultat, att hela hans uppställda klassvalsförslag är från början till slut en kedja af godtyckligheter, utan stöd hvarken i någon rättsgrundsats eller i de faktiska förhållandena. Det sednare, eller att principen år falak, skola vi söka i korthet antyda, ehuru vi ej tro oss dermed säga något nytt, utan blott gamla, många gånger upprepade sanningar. Att det icke är yrkena, de s. k. stora intressena, som i staten skola representeras, sluta vi först och främst deraf, att det kan finnas intressen, som äro rent af skadliga för det allmännas väl. Ett sådant skadligt intresse anse vi t. ex. hela det hierarkiska eller högpresterliga intresset vara. Hr v. Hartmansdorff har gifvit detta intresse en högre representationsrätt än tusendetal af andra bildade och förmögne medborgare, men äfven om man gåfve det än så liten andel i representationen, så ligger det falska deri, att detta intresse, såsom sådant, alldrig någonsin kan representeras. Vidare: om yrkena skulle representeras, på den grund att de äro verksamheter i staten, så borde väl alla sådana nyttiga verksamheter representeras. I hvilken oändlighet af klasser skulle man då ej nödgas sönderfalla, för att ej riskera, att utesluta någon yverksamhet! Inom de närande yrkena allenast finge man t. ex. grosshandlare-verksamhet, kryddkrämare-, krögare-, slagtare-, borstbindare-, skoslickare-verksamheter ; inom embetsmannayrket: ösfverrättsdomare-, underrättsdomare, tullbetjent-, profossverksamheter o. s. v. Alla dessa verksamheter ingå såsom oundgängliga beståndsdelar i samhällslifvet, och ingen kan, utan skada för det allmänna, undertryckas. Antager man således klassvalsprincipen på den grund, att hvarje klass, hvarje verksamhet skall äga ett skydd, en trygghet, att ej blifva undertryckt, så måste man ovillkorligen finna sig i dessa konSPAVCnsOFr. — —— —