Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1853, sida 1

Må de s. k. praktiske statsmännen alldrig så mycket yrka, att praktiken ej har göra med hvarken rattsgrundsatser eller något slags förnust ), man återkommer dock alltid dertill, och man måste så göra, ty det rätta och sanna är ock det mest praktiska — det vore derförutan icke rätt och sannt. Likasom den enskilta menniskan måste söka i sitt handlingssätt verkliggöra hvad som hon anser rätt och förnuftigt, emedan hon i annat fall blir en principlös, efter hvarje omständigheternas vexling sig vändande vindslöjel, så måste man äfven ovillkorligen i statslifvet söka göra gällande de stora moraliska lagar, hvilka icke äro annat än Guds egna lagar. Beetraktar man historien, så ser man ock, att grundsatserna, dessa föraktade och förhånade theorier, spelat den aldra största rol i händelsernas utveckling. I alla tider, både före och efter den kristna lårans (doktrinens, theoriens, rattsgrundsatsens) utbredande; både före och efter theorien om menniskans rättigheter, hafva de största handlingar ytterst blifvit bestämda af grundsatser. De komma ofelbart att göra det ännu mera hädanefter, då det just är, så att säga, ett utmärkande karaktersdrag hos vår tid, att. den fordrar det sanning och rätt skola icke längre vara blott tomma ord, utan att de skola blifva en verklighet, i det enskilta, så väl som i det allmänna. Och häri anse vi tiden vara just på ett rigtigt sätt praktisk. Härmed hafva vi velat så att säga berättiga vår assigt, att tala några ord med Sv. Tidn. om den princip för representationen, på hvilken Sv. Tidn. och dess trosförvandter stödja sina argumenter, nemligen principen, att det är yrkena, de stora intressena i landet, de stora verksamheterna i staten, som böra representeras, som man bör vara angelägen om att se komma till riksdag. Kyrkan, säger Sv. Tidn., vetenskaperna, offentliga undervisningen, lagskipningen, statsförvaltningen, handeln, varuförädlingen, jordoch bergsbruket, landoch sjöförsvaret — äro sådane statsverksamheter eller stora personligheter, om vi så få kalla dem, hvilka, enligt samhällets id6, samt för befordrandet af dess väl och den allmänna odlingens framsteg, böra ega representationsrätt; och derföre, eller så vida medborgarne äro medlemmar af dessa yrken — om de medverka i dessa stora statsverksamheter — böra de få deltaga i val till riksdagsmän, således icke blott på grund af någon deras egen lilla personlighetsrätt. Man har icke i naturen grundad representations-rått blott derföre, att man är menniska, ty i sådant fall skulle, med logikens kraft, qvinnan icke kunna frånkännas denna rätt. Men samhället gifver denna rätt åt dem, som kunna verksammare främja dess ändamål och äro duglige att som målsmän uppträda — d. v. s. tillhöra nämnde stora politiska yrkespersonligheter. I afseende ä utförbarheten af dessa grundsatser, vilja vi, till Sv. Tidn:s besinnande, anföra några ord af en man, som har det största vitsord i denna fråga, hvilka ord just gåfvos till svar på ett sådant försvar för klassrepresentationen, som det Sv. Tidn. här lemnat. Sätt mig upp lydde dessa ord, ett någorlunda rimligt representationsförslag på klassEn talare på Riddarhuset utropade en gång pathetiskt: Jag vill ej veta af några rationella lagar. Sjelfva Riddarhuset log dervid.