Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1853, sida 2

af lesnansförnödenheter af alla slag så tilltagit, att den stora Spanmålsimporten, så väl som den af lefvande kreatur, kött och andra ladugårdsprodukter m. m. hittills ständigt visat sig i tilltagande, och ingen anledning förefinnes ait den skulle förminskas, annat än tillfälligt för något år, då England vunnit ovanligt rik skörd. Att äfven engelska landtbruket derunder icke varaktigt lidit, af den fria täflan med utländningen, som frihandelus fiender ropat skulle tillintetgöra det, synes bäst bevisas bade af dess förvånande framsteg just de sednare åren och af de ej sällsynte exemplen, som nu förefalla, att högre arrendesummor än förut erläggas, då arrendekontrakter tilländalupit. Likväl måste inäskommas att Englands skattebidrag för hvarje år blisvit nedsatte, då under frihandelssystemet statsinkomsterna tilltagit genom ökad consumtion af alla artiklar, och att staten beviljat jordegarne betydliga amorteringslån till grunddikning, hvilka utbetalas efter hand, allt som arbetet framskrider. Särskildt förtjenar anmärkas att, af den förl. höst från vår vestra kust till England utförda hafran, en del skeppats med propeller-skonert; ett ytterligare bevis att vi allt mera börja inse tidens värde. Exemplet kan ej blifva utan påföljd för de andra näringarne, och begäret att fullkomna de äfven vid åkerbruket begagnade machinerna sprider sig småningom mera. Vid några egendomar i orten har man börjat förbättra ladugårdsskötseln och synes endast behöfva tid för att vidare utvidga den genom en verkligt fullständig foderodling. Ännu hafva vi dock allt för kort tid fått åtnjuta de ofvan påpekade fördelarne, att deras verkningar kunde hafva hunnit att mera utveckla sig. Det lyckliga är att vi hädanefter synes kunna betrakta dem såsom varaktiga, om också underkastade sådane tillfälliga rubbningar, hvarföre allt menskligt är underkastadt. Sedan anläggning af den första större jernbana i riket är börjad, skall man säkerligen lika lifligt inse vigten af dess snara förlängning till större handelsstad vid vår vestra kust, der isläggning kortare tid hindrar verldshandeln. Vårt land kan naturligtvis icke skörda fördel af Englands liberala handels-system i större mån än den åtnjutes af hela den öfriga verlden; men Sveriges läge så nära verldsmarknadens hufvudsäte, som nu obestridt är det land, som öppnat sina hamnar för alla öfriges produkter, erbjuder en betydlig lättnad i begagnandet af dessa stora allmänna fördelar. Derföre blir det isynnerhet magtpåliggande för oss att på jernbanor med lätthet kunna föra varorna emellan det inre af landet och vestra kustens hamnar, och genom handels-ångfartyg hastigt kunna öfverföra dem till England, för att så mycket hastigare än nu, kunna omsätta de i handeln och näringarna begagnade hapitaler och draga nytta af hvarje äfven snart öfvergående konjunktur, hvilken eljest går för oss helt och hållet förlorad. Nekas kan dock icke att svenska jordbrukaren, under närmaste framtiden, behöfver göra stora ansträngningar om han skall kunna draga större nytta af de fördelar tidens riktning numera erbjuda honom. Vi kunna snart vara färdiga att medgifva, att öfver hälften af Sveriges åkerjord är i ett verkligt behof af att grunddikas. Dertill skulle behöfvas, å 30 rdr bko för tunolandet, ett kapital af 30 millioner rdr bko. Om ån något Sådant icke kan åstadkommas hastigt, så är det likväl rätt att redan nu egna en forskande blick åt vårt landtbruks framtida behof. Men huru stor del af våra odlade fält äro ännu försedda med sådana öppna afloppsgrafvar att någon sträckning af vanliga betäckta diken deri kunde erhålla aflopp? Betraktar man landtbrukets behof i vårt land för åstadkommande af de vigtigaste förbättringar i olika riktningar, hvaraf några äro här ofvan uppräknade, så synes man ej skola dömma så längt ifrån sanningen om man säger, att svenska jordbruket vore i behof af att lika stort kapital deråt kunde egnas, som det behöfdes för att öfver riket sträcka ett nät af de mest behöfliga jernvägar. Då landtbruket så länge legat i lägervall och först under de sista 20 å 25 åren blifvit ansedt för ett rätt värdigt föremål för bildningen och förmögenheten, att befatta sig med såsom egentligt lefnadsyrke, under det vår beskattning, isynnerhet genom dess fördelning och sättet att uppbära den, företrädesvis tynger på jordbruket; är det ej att förundra sig öfver att så mycket nu återstår att göra. Emedlertid står ett stort fält för vår idoghet öppet. Må man vidare, såsom man nyligen börjat, med rent allvar gripa verket an, och behofvet af ytterligare åtgärder äfven för landtbruksundervisningens sullkomnande i alla dess riktningar skall småningom göra sig allt mera erkändt; och när de hunnit utvecklas, enligt den nu instundande tidens behof, skola de säkerligen bereda framtida, värderika följder.