Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1853, sida 1

sig en vrå, der hon fick vara för sig sjelf, och mången tyst tår föll der obemärkt i hennes sköte. Hon var nu, vid tolf år, tillräckligt utbildad till sitt förstånd, för att inse sin ringhet, då hon jemnförde sig med de andra slickorna, hvilka alla dels hade förmögna föräldrar, dels tillhörde familjer, hvilka sins emellan kunde göra anspråk på en viss jemnlikhet, och då hon sålunda icke fann något underligt uti, att de andra satte sig öfver henne, men det likväl smärtade henne, längtade hon blott att komma ifrån alltsammans, hvarom hon äfven bedt sin mamma, ehuru sörgåsves, ty modren mente, att ett sådant tillfälle kanske ej erbjöd sig mer, hvarföre det vore bäst att nu passa på, och, sjelf föga finkänslig, kunde icke fru Bäck fatta, hvad Clara skulle lida utaf att Så der vara förbisedd, nästan hatad. Väl såg hon att Kuno sökte, att godtgöra sin systers och de öfriga flickornas försummelse genom att rätt ofta sysselsätta sig med henne; men detta gjorde henne nästan mera ondt än det gladde henne, ty hon föreställde sig, att han dervid gjorde en uppoffring, och, stolt till sin natur, var det henne motbjudande att väcka medlidande, allrahelst af Kuno, i hvars ögon hon, af en orsak, som hon ej rätt kunde reda för sig, hade velat glänsa som en drottning. Det pinade henne älven, att Kuno alltid skulle uppsöka